Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1856, sida 2

och hennes vackra singrar utpekade ögonblickligen den geografiska punkten, I — Det är ju, min själ, inte långt hårifrån, utbrast kaptenen glad, och om inte er hr svärfar redan blifvit uppäten, så ansvarar jag med mitt hufvud för honom. Polarstjernan afseglade genast. — Mina barn, sade kaptenen till matroserna, vi skola bort och fånga en hvalfisk, som skall inbringa oss tre uns guld på man. Matroserna dansade den ena fandangon efter den andra, ty de kände sin kapten och visste, att han var en man, som höll hvad han lofvade. Få dagar derefter landsattes manskapet, enligt den vackra enkans anvisning, just på det ställe, der familjen Elbonza lidit skeppsbrott. Hafvet var denna gång fullkomligt lugnt. Lilia igenkände genast hela terrängen och visste hvarthän hon skulle föra manskapet. Ilon höll sig sjelf midt uti skaran och bad dem enträget att blott i yttersta nödfall använda vapnen, af fruktan för, att en förlupen kula möjligen kunde träffa hennes högsinnade räddarinna i det kungliga harem. Då Polarstjernans besättning anlände till den kungliga residensstaden, lågo kungen, prinsarne, höfdingarne, lifvakten och skildtvakterne försänkte i den hjufvaste sömn. Kaptenen, som höll ett par laddade pistoler i handen, väckte kungeu, som genast utstötte ett härskri och ilade efter sin båge. Matroserne uppgåfvo ett gapskratt vid åsynen af de krigiska ställningar, vildarne intogo, i detsamma de foro upp ur sin sömn. Kungen, som insåg, att allt motstånd skulle vara fruktlöst emot trettio skjutgevär, lät sin båge sjunka, höjde sitt hufvud och erbjöd sig sjelf till offer för sitt folks räddning. — Det är blott vildarnes