Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1856, sida 1

förändring i Lilias lefnadssätt, och först två är efter det hon blifvit enka, e hon sorgdrägten. En dag sade hennes svärfader till henne: — Min kära dotter, hvarje sorg måste hafva ett slut; då förtviflan icke dödar, bör man tacka Försynen, som förunnat oss att lefva och sjelfve börja att ånyo lefva upp. — Jag tycker, sade Lilia leende, att jag gör just 1; ty när jag beslutat mig för att lefva, visar jag ju, att jag erkänner Försynens nåd. — Min dotter, sade svärfadern, det är icke tillickligt. Samhället ålägger adliga familjer vissa förpligtelser ... — Ilvilka förpligtelser? frågade Lilia i en ton, som tillkännagaf huru väl hon visste hvad han menade, och att hon var beredd att svara. — Åh, mitt kära barn, det behöfs ingen förklaring. — Jo, tvertom, kom blott med förklaringen! — Nåväl, hvad skulle ni svara, om ett rikt och fördelaktigt parti plötsligen erbjöde sig? — Jag skulle svara, att jag är enka. — Det vill således säga, att ni emottager anbudet? — Nej, tvertom. att jag afslår det. — En enka gifter sig dock om igen, då hon är ung, rik och i två är haft tillfälle att trösta sig. — Men jag, bäste svärfar, är en enka, som aldrig mera gifter sig. — Ni känner ju cj engång namnet på den, som anhåller om er hand? — Nej, derom har jag ingen aning; men jag skulle säga nej, om det också vore kungen af Spanien, eller guvernören i Havana; ni ser således, att namn, rang och förmögenhet icke fresta mig det ringaste. — Det är min systerson, som för tre år sedan