Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 1

En dag, då jag ensam vandrade genom ljunglandet, samlande i min själ de poctiska mtrycken af dess vilda, men lugna natur, uppstego plötsligt orkanbebådande moln på himlahvalfvet. Det är ett underbart, ofta fruktansvärdt skådespel, då man befinner sig på en oöfverskådlig slätt under en het sommardag, och de med åska laddade dunsterna uppstiga mot den omätliga himlakupolen, för att der långsamt samla sig till mörka moln. Det tyckes då, som om dödsångest bemägtigade sig hela naturen: solen bleknar och kastar blott ett svagt ljus, luften blir qvalmig och qväfvande, djuren fly och söka ängsligt sina tillflyktsorter, bien klyfva pilsnabbt luften, för att återvända till sina bon; på träden rör sig icke ett löf; vinden håller sin an