Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

1 bestämmas och ordnas. En dissenter-lag bli sålunda en oundviklig följd af upphäfvandet utaf straff för öfvergång från en bekännelse till en annan. I öfrigt skrifver hr R. rörande riksdagens fysionomi följande : Inom partierna — och man kan ej neka till att växtliga frön finnas till sådana — är lifligheten ic så obetydlig, Lkada att det saknas en stor och t gande kraft. Änkarsvärd är passiv, Piatens ralisin är moderat, som en skugga, NS d en ibland de få, i hufvudstaden bosboslutsamma, som bö samla en krets omk Riddarhuset har en särdeles egen kar detta riksmöte. vare sig att det är vår tids stora politiska frågor i allmänhet, eller de för vår sociala ställning ej mindre vigtiga frågorna för dagen, nog af — något mycket omkring sig gripande synes hafva slagit ner midt i massan och sprängt den gamla ultrakonservativa falangen åt alla håll. Ingen tyckes hafva Just att numera ovilkorligen votcra, som det förr hette, för uniformen; ingen anser för sin nödvändiga pligt att underskrifva en konal. proposition. Till de stora frigorna, som i betydligt afseende torde framkallat en verkligt ny anda, lärer man väl likväl äfven få tilllägga en icke så litet vigtig omständighet, den nomligen att de fordna kämparne icke mera synas till på riddarhusets bänkar — utan yngre krafter i stället visa sig på dem. Sålunda är Hartmansdorff — bunden vid sjuksängen — icke mera en morgonhane, vaksamt galande vid hy. stråle af ljus, som söker tränga sig fram. Li vandrar ej mera af och an på gången, än hviskande ett ord i I:s öra, än i ett annat. Cederström — det ultra konservativa trädbenet — styltar ej mera fram i fronten, en kämpe emot hvarje tänkesättets nyhet. I stället hörer man nu — men jag kan ej säga hvilka man hörer — det är nya namn nya gestalter. Den gamla, goda, Carolinska tiden? — den finnes ej mer, den är förliden. Och väl är det. — Ur det närvarande riddrhuset tyckes sannerligen någonting vilja utarbeta sig — som skulle kunna hedra, i första rummet, sjelfva riddarhuset, och i det andra fäderneslandet. Vi säga likvälicke att så skall ske — vi säga blott att så kan ske. Vår framtid hvilar vid Åudarnes knän. Bondeståndet har hittills, egenteligen taladt, saknat gestalt. Religionsfrihetsfrigan har dock sväfvat såsom ett varde äfven örver dess chaos. Man börjar först nu att gruppera sig. Stlidne Söndag egde ett sammanträde rum, hvarvid första fröct lades till enskild diskussion: detta lilla frö har från cit fåtal af liktänkande redan vuxit till ett femtiotal. Exemplet friskade genast upp de konservativa laderne — och sammanträden börja nu äfven der inom, ng s ikter under