Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

— Ja, svarade Trina gråtande: — soldaten är blind och har svårt för att gå, eftersom han icke kan se framför sig ... Se der ligger min stackars vän! Blek som ett lik! Ack, hjelp honom, herre, om ni kan! Ilan mätte väl icke dö? Gubben skakade lecnde hufvudet och närmade sig den sjuke. Utan att afvakta sin herres befallning nedsatte betjenten flaskorna på marken, upplyrte med ena handen den blindes hufvud och uppknäppte med den andra hans halsduk och vest. Den gamle herrn tog ett stycke linne, doppade det i vatten och badade soldatens panna. Trina föll på knä bredvid honom och följde med uppmärksam blick de omsorger, som de begge okände egnade hennes olycklige vän. Hon märkte, att de voro mycket vane vid sjukes behandling, och tviflade icke, att den gamle herrn var en läkare. Denne tanke tröstade och uppmuntrade henne; ett leende, i hvilket tacksamhet var blandad med ängestfull väntan, lifvade hennes anletsdrag och lyste genom hennes tårar. Hennes öfverraskning ökades, då hon hörde sjenaren yttra fi lande ord: — Major, dethär erinrar mig om Sabiana de Alba i Spanien. Mitt hjerta klappar ännu, när jag tänker derpå. — Du menar vår stackars vän, kapten Steens, sade den gamle herrn med en suck. — Svimningen är stark. Gif mig den lilla flaskan! — Ja, major, jag tycker mig ännu se honom för mina ögon. Kaptenen låg afsvimmad, liksom denhär gossen, med hufvudet mot ett citronträd; den tappre mannens ben hvila i vittorias slagfält. Det var ett lif den tiden! Det var ett oupphörligt sonde