Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

——————— för att begära Innan hon hunnit fram till huset, möttes hon af tvenne personer, som kommo ut från detsamma. Den ene var en gammal herre med silfverhvitt här och vördnadsbjudande utscende; den andre var ätven älderstigen, men stark och groslemmad; en lång, blekröd strimma, som liknade ärret efter ått sabelhugg, drog sig öfver hans ansigte från pannan till hakan och gaf hans drag ett visst uttryck af hårdhet. Han bar ett krus, två flaskor och något linne. Sannolikt var han den gamle herrns betjent, ty han följde denne tyst och på ett visst afstånd. — 0, min herre, ropade Trina, — hjelp mig! Bakom häcken derborta ligger en stackars blind, som förlorat medvetandet. Gif mig vatten och ättika ... fort, fort! Gubben log medlidsamt och svarade lugnat: — Lugna dig, min flicka! Vi äro just på väg till honom. Alltsammans är en småsak . .. öfverdritven mattighet och ingenting annat ... Var icke ängslig, mitt barn! Kom med, och vi skola se, huru det stär till med honom. Trina blef icke litet förvånad öfver att finna så hastig bjelp, innan den eus blifvit tagen i anspråk. I sin själs enfald kunde hon endast förklara detta såsom ett omedelbart underverk af Gud. Hon betraktade med glad öfverraskning gubbens milda och lugna ansigte. Denne sade, i det hon påskyndade sina steg: — Du är en snäll flicka, som visar sådan tillgifvenhet för den stackars soldaten. Ilvarifrån kommer du med honom? Kanske från Venloo? I — Ja, från Venloo, gode herre! Vi hafva gått långt. — Och har du under hela vägen burit ränseln? l