Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

ben 9 December. I Väktaren har den välbekante, kunskapsrike författare, som förut behandlat den norska frågan, underkastat den sednaste svensknorska tullkommitttens förhandlingar en kritik, deri han med sin förra värma och talang försvarar Sverges intressen mot de norska anspråken och den undfallenhet för dessa anSpråk, som de svenske kom:e visat. Detta sallmänhet inom vårt land en oangeniäm känsla, då någon vill framhålla vårt eget lands fördel, i fråga om afhandlingar med det ena eller andra främmande landet. Man vill icke Smäåsinnadt, särdeles då det gäller stora allmänna grundsatser. Derföre måste en försattare, som hos oss uppträder i denna rigtning, nära nog ursäkta sig för att han vågar låta Sverges intresse ingå såsom något hufvudmotiv i sitt räsonnemang. Vi klandra icke denna känsla hos vårt folk, emedan den i grun57 ven om den i den politiska praktiken beredt oss mångfaldiga förluster, och måhända är mera kosmopolitisk än som ännu, särdeles för en svagare nation, är lämpligt och tillåtet. Deremot visar sig hos våra bröder Norrmännen en helt annan känsla. Der är Norges väl, Norges intresse, A. och 0. i allt, så att då en tidning, såsom t. ex. Christiania-Posten, vågar tala om ett närmande till Sverge, måsto han börja med långa och ifriga försäkringar, att han naturligtvis i första rummet afser Norges fördel. Det är ock genom detta ifriga bevakande af denna sin fördel vid alla tillfällen, som Norrmännen lyckats tillskansa sig förmåner på Sverges bekostnad, som något mycket påminna om Jakobs förhållande till Esau. Väktarens författare vill åstadkomma en ändring i detta förhållande och söker derföre inleda Sverge i samma sjelfviskhets-politik, deri han visserligen icke utöfvar annat än repressalier, men hvari dock sannolikt icke många i Sverge skola vilja följa honom. Så motsätter han sig afgjordt det vickta förslaget om ömsesidig fri fraktfart för svenska och norska farlyg, på svenska och norska kuster. Han visar nemligen huru den norska sjöfarten redan tagit så försteget för den svenska, att under det år 1830 norska fartyg ingingo med mindre än en trettondedel at de svenska fartygens lästetal uti vår utrikes handelsrörelse, uppgingo de 1854 till nära tre fjerdedelar deraf. Skulle nu Norrmännen få täfla med oss äfven på våra egna kuster, blefve väcker vår uppmärksamhet på en omständighet, som icke saknar intresse. Det väcker i gerna höra talas om något så sjelfviskt och den röjer ett ädelt och upphöjdt sinnelag, äf