Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1856, sida 1

ena ända hon sjelf höll på sin rygg, så att den stackars blinde skulle noga kunna följa hennes steg. Derefter satte de sig i gång. — Om jag går för fort, skall du säga till, Johan! Och så skola vi prata, så blir vägen kortare. Som hon ej erhöll något svar, vände hon sig om och fortfor: — Johan, du bör icke låta ditt hufvud hänga så; det skulle trötta ditt bröst. Den blinde upplyfte hufvudet, utan att säga ett ord, men en stund derefter lät han det åter småningom sjunka mot bröstet. Han var syndarligen fördjupad i allvarsamma betraktelser och måhända i sorgliga tankar; detta sista var äfven Trinas mening, ty churu hon sjelf började känna sig nedslagen af Johans sinnesstämning, sade hon iså glädtig ton som möjligt, för att uppmuntra sin reskamrat: — Ack, Johan, i morgon äro vi åter hemma. Det skall bli en fest! IIvad din stackars mor skall bli glad, hon, som tror, att du ännu sitter i det mörka sjukhuset! Och Paul, som grät så bittert, då du tågade bort, hvad han nu skall hoppa och dansa af glädje, den raske pojken! Och min mor och morfar sedan! Jag tycker mig redan se dem komma emot dig och taga dig i famn ... Och när oxen får höra din röst, skall han igenkänna dig, ty jag har alla dagar sett i hans ögon, att han icke glömt dig. Morfar skall slagta deu feta kaninen, och det skall bli ett storstätligt, ett riktigt kungligt kalas. Ack, om vi redan vore framme! (Forts.)