Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1856, sida 1

Under detta samtal hade Trina öppnat matsäcken och framtagit bröd och kött. Hon skar brödet i små skifvor, ordnade dessa på den rena gräsmattan och lade på hvar en en bit kött. Derefter sade hon mildt: — Huru mår du nu nu, Johan? Är du uthvilad? IIar sömnen stärkt dig? — Ja, nu är jag icke trött, men... jag vet icke . jag är så nedstämd öfver drömmen ... — Det går öfver, Johan; det kommer af den tunga sömnen på bara marken... Se så, nu är det dukadt. Vill du äta? — Ja, jag är hungrig, Trina. Flickan räckte honom den ena brödskifvan efter den andra. Under det han tyst emottog den föda, hon räckte honom, betraktade hon nogare hans ansigte och varscblef i detsamma ett eget uttryck af ledsnad och modlöshet. I den tanke, att den tunga sömnen var den enda orsaken härtill, gjorde hon intet försök att lugna hans sinne. Så snart hon gifvit honom den sista brödskifvan, räckte hon honom skodonen. Han påtog dem och ville äfven fästa ränseln på sin rygg, men Trina tog den ur hans hand. — Nej, Trina, låt mig nu bära den, sade han bedjande; — du skulle bli alltför trött. För öfrigt passar det icke, att en flicka bär ränsel på ryggen. Det ser nog besynnerligt ut ändå, att en flicka leder en blind soldat öfver ljunglandet. Hvad skall folk tänka derom? . — Hvad bry vi oss om det? Du, som icke ser, blir hundra gånger tröttare än jag; du snafvarju nästan vid hvarje steg. Nej, jag skall bära ränseln. Så skedde det äfven. Hon räckte nu Johan hans vandringsstaf, hvars