Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1856, sida 2

att jag icke är hans syster. officern, som blef rörd af flickans ord, lemnade sin pulpet och närmade sig henne. — Stackars barn, sade damen suckande, — du måste bortjaga dessa tankar ur ditt sinne och söka trösta dig öfver hans olycka, leke kan du älska en blind man! Du måste öfvergifva tanken derpå. Trina svarade: — Öfvergifva honom, glömma honom, derför att han är blind och olycklig för hela sitt lif! Nej, min fru, säg icke så! Det skär mig i hjertat. Offcern vexlade några ord på franska språket med sin hustru. Ian berättade, att en ministeriel order nyligen ankommit, i hvilken regementscheferna fingo tillåtelse att hemskicka de blinde soldaterna med intrimsafsked till sina församlingar, tilldess att ordentligt afsked blefve dem gifvet. Ehuru denna åtgärd ej skulle sättas i verkställighet förr än om några veckor, sade sig emellertid officern vara hågad att göra ett försök hos öfversten att af honom erhålla tillåtelse för den blinde Johan Braems att samma dag återvända till sin hemort. Ehuru Trina ej förstod, hvarom officern och hans hustru talade, märkte hon dock, att denna sednare uppmuntrade sin man till något för henne gynnsamt; och lifvad häraf gjorde hon med hufvudet ett bönfallande tecken, för att uppmuntra henne i hennes goda bemödande. — Blir du nöjd, sade officern nu på flandriska språket till Trina, — om din vän får återvända med dig hem? Trinas ansigte ljusnade på ett sätt, som ej kan beskrifvas; hennes stora blå ögon fäste en strålande blick på den välvillge herrn. Slutligen utbrast hon: