Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1856, sida 2

Campine. Vår Johan sick vid lottningen ett olyckligt nummer och blef soldat. För fyra dagar sedan skref han ett bref tili sin mor och underrättade henne att han hade ondt i ögonen; men till mig ensam skref han, att han var blind för hela sitt lif. Jag vågade ieke säga det för hans mor, ty jag fruktade, att hon skulle blifva sjuk af sorg; men följande dag gick jag, utan att känna vägen, från vår by, för att uppsöka denhär staden; jag frågade mig fram och gick många gånger vilse; jag vandrade natt och dag, nästan utan att äta eller sofva; jag gick, så att mina fötter blödde. Till slut kom jag hit; en gosse från vår trakt, hvilken är korporal, hade medömkan med mig och släppte mig in. Jag såg Johan, der han satt blind i ett mörkt rum, och ville trösta honom, men då kommer sergeanten och jagar mig ut. Jag måste lemna vår Johan, utan att få tala med honom, utan att få trösta honom i hans olycka. O, min fru, detta är grufligt. Tänk på allt hvad jag lidit, för att komma hit, och haf förbarmande med honom, som lider och förtvinar 1 mörkret! — Ar han er bror? frågade offieern bakom pulpeten. Trina sänkte hufvudet, för att dölja den blyga rodnad, som vid denna fråga visade sig på hennes kinder och panna. Efter en kort tystnad upplyfte hon sin blick och svarade: — Min herre, jag är icke hans syster; men alltifrån den tid, då vi voro barn hafva vi bott under samma tak; hans föräldrar äro mina föräldrars bästa vänner, hans morfar har burit mig på sina armar, då jag var så liten, att jag ej kunde gå. Arbete, glädje och sorg, allt har varit för oss gemensamt. Etter en paus fortfor hon nästan hviskande: