Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1856, sida 2

— Nöjd? Glad? Ack, jag är utom mig af glädje. 0, min gode herre, bedrag mig icke med att gifva mig en sådan förhoppning! Jag ville falla till edra fötter och kyssa dem! Officern påsatte sin tsehakå, spände om sig sabeln och sade, i det han gick: — Var vid godt mod, min flicka! Jag skall troligtvis lyckas. Men i hvarje fall skall du få återse din Johan. Var öfvertygad derom! Trina följde offiecern under tacksamhetsutgjutelser ut på gården. Då han gått vände hon sig med uttryck af samma känsla till den välvilliga frun, men damen gaf henne icke tid att lätta sitt hjerta. Hon skyndade till köket och återkom snart med en piga, som dukade ett litet bord och på detsamma framsatte kött, bröd och öl. — Ät och drick, min flicka, sade frun; — detta erbjudes dig af godt hjerta. — O, det vet jag nog, svarade Trina, — men har jag förtjent, att ni visar mig så stor godhet? Det är som om ni vore min mor. — Det var kanske längesedan du åt sednast? — Jag har icke ätit, sedan i morse klockan tre, svarade Trina och angrep med verklig ifver den smakfulla anrättningen. Det dröjde minst två timmar, innan officern återkom. Under denna tid omtalade Trina hela sin lefnadshistoria och skildrade med naiv vältalighet sin kärlek för hembygden, det sköna Campine, der seder och hjertan äro rena som ljunglandets luft, och der hvarje själens känsla uttalar sig med enkelhetens och uppriktighetens osmyckade behag. Den vänliga frun lyssnade med lifligt intresse till bondflickans berättelse, hvilken, så naiv och okonst