Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1856, sida 1

porten såg hon en ryttare, som var klädd grannt som en kung och hade väldiga mustascher. Retad deraf att han öfverraskat vakten i samtal med en dvinna, betraktade ossicern den stackars bondflickan med så arga och hotande ögon, som om han velat uppsluka henne. Emellertid red han förbi henne, utan att säga något, men hon hörde darrande, huru huru han utfor i ovett mot soldaterna. Trina kunde (j förstå, hvarför den granne herrn blifvit så omenskligt ilsken. Hon gick nu in i staden och lyckades finna torget. Här och der såg hon soldater i olika uniformer, men äfventyret med vakten vid fästningsporten hade gjort henne försigtig. Hon vände sig derför till ett tarfligt klädt fruntimmer som hon mötte, med följande fråga: — Kan frun tala flandriska? — Ja Hvad vill du? — Vill frun ha godheten säga mig, hvar jägarne bo? — Gerna. Du skall gå kring detder hörnet och sedan rakt fram till gatans slut. Der är jägarnes kasern. — Jag tackar ödmjukast, sade Trina och gick efter fruntimrets anvisning. Kasernen var lätt igenkänlig, ty der gingo många soldater ut och in, och man hörde trumhvirflar inifrån gården. Glad att ändtligen hafva funnit detta hus, gick Trina rakt fram till porten, då skiltvakten, som stod i densamma, med barsk röst ropade: — Halt! Tillbaka! Här kommer ingen in. Trina tog ännu ett steg. Soldaten fattade henne i armen och stötte henne temligen hårdt tillbaka. — Men, min vän, sade hon, — jag vill tala vid