Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1856, sida 2

— Nej, det vill icke jag; Johan. — FEller älskade Johan? frågade Trina. — Ja, det blir bäst, ropade alla, förtjusta öfver denna lösning af den kinkiga frågan. — Men ingen får komma till bordet . . . och se till, att Paul icke stöter mig! Trina började nu skrifva. Inom ett ögonblick perlade redan stora svettdroppar på hennes panna; hennes ansigte var purpurrödt, och hon vågade knappt andas. Men slutligen drog hon en djup suck, likasom om hon befriats från en tung börda och ropade glad: U:tt, detder Ä-et är en så svår bokstaf, men nu har jag det ändtligen färdigt. De begge enkorna stego fram och beundrade bokstafven, som åtminstone var lika stor som lillfingret — Så vackert! utbrast Johans mor. — Och dender krumiluren betyder Alskade Johan! Skrifning är ändå, en vacker konst. Man skulle nästan tro, att det är trolleri. — Så, låt mig nu fortsätta, sade Trina beslutsamt. — Om bara pennan icke ville sprätta så mycket. Hon började åter, svettande och pustande, sitt arbete. Morfar betraktade henne och hostade; de begge enkorna sutto tysta och vigade knappt röra sig; Paul doppade ett finger i bläcket och målade sin blottade arm med svarta figurer. När efter en stunds förlopp den första raden var full med stora bokstäfver, lade Trina pennan från sig, för att hvila ut efter ansträngningen. — Huru långt har du nu hunnit, Trina? frågade Johans mor; — du måste läsa upp allt, som du satt på papperet. sätt då hellre helt kort (Forts.)