Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 2

Riksdagen. Plenum den 15 dennes. Bondeståndet. Den kongl. skrifvelsen om resultaterna af den nya Bränvinslagstiftningen förekom till diskussion, derunder den öfvervägande meningen var, att skatten på de små pannorna icke borde ökas. Till denna åsigt hörde: Anders Petter Andersson, Per Benjaminsson, Petter Jönsson, Sven Haraldsson och do öfriga blekingarne, Nils Svensson och Nils Andersson samt de öfriga skåningarne, Medin, Jonas Andersson m. sl., från Östergötland, Sköldberg, Bjerkander och åtskillige andra. Sven Haraldsson från Blekinge och Medin uppgåfvos likväl båda idka ångbrännerirörelse. Några, såsom Petter Jönsson och Lekberg m. fl. ville, att de stora bränneriernas beskattning skulle ökas 50 procent mera än de mindres, ifall någon ökning komme i fråga. Erik Mattsson från Härjeådalen förordade förhöjning såväl för de stora som de små, och ansåg bäst vara att all bränvinsbränning blefve förbjuden, då den förstör folkets födoämnen och för öfrigt förorsakar en sådan mängd ondt, att den kunde anses såsom vårt lands värsta fiende. Då likväl härtill nu icke fanns någon utsigt, så önskade han, att åtminstone de små pannorna måtte genom hög beskattning få dödsstöten, emedan de voro de värsta upprätthållarne af bränneriintresset; med de stora skulle man nog sedan komma till rätta. Detta yttrande uppkallade flere af de vanliga småpannornas försvarare, såsom Jöns Persson, Nils Svensson med flere, till genmäle, dervid den sidans vanliga skäl åberopades, att det är de stora brännerierna, som förstöra födoämnena, då deremot de små icke göra särdeles skada, enär för dem kan begagnas sämre säd och potäter. Liss Lars Olsson säge helst, att all bränvinsbränning upphörde, på det att de sädesfattiga orterna lättare måtte kunna få sitt spanmålsbehof uppfyldt. Han omtalade att vid ett besök, som han kort före sin hitresa gjort i Falun, hade der icke kunnat köpas en enda kappe råg Slutligen inkommo tre lass råg till torget och betaltes med 32 rdr; men der fanns tjogtals som ville köpa säd utan att kunna få. Deremot kunde mar utan svårighet få köpa tiotusentals kannor bränvin ty på sådant fanns god tillgång. Vid sin hitresa hade han mött stora foror med bränvin, men intet enda sädeslass. Då likväl bränvinsfloden icke kar hämmas, så önskade han, att man icke gynnade de