Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 1

Men dessa ord hade en alldeles motsatt verkan till den åsyftade; de oroado mer än ett ömt och allvarligt sinne. Trina kunde ej längre hålla sig; i smedens snack hade förekommit några ord, som sårade henne djupt i hjertat. Hon knöt handen mot den gamle grofhuggaren och utbrast häftigt: — Ivi dig, eländige smed! Du vill väl, att alla skola blifva sådane fyllbultar som du och sädane galgfåglar, som bara lära hos soldaterne att föra ett dåligt lif och lägga sina föräldrar i grafven! Mjölnaresonen, som tyckte detta syfta på sig, blef arg och ämnade just öfverhopa den djerfva flickan med grofheter, då i detsamma flera röster ropade: — Der äro de, der äro de! I sjelfva verket såg man på afstånd, der vägen krökte sig kring en skogsdunge, en hop unga karlar, som nalkades med raska steg under säng och genljudande glädjerop. Några kastade sina hattar och mössor i luften; det hela tog sig ut som ett drucket sällskap, återvändande från marknadens. Men man kunde ännu icke urskilja dem, som sjöngo och voro muntra, från dem, som voro stumma och nedslagna.