Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 1

Såsnart de konskriberade visade sig, skyndade föräldrar och vänner dem till möte. Gamle morfar knnde ej komma lika fort åstad som de andra, fastän Trina nu drog honom vid handen. Då hon slutligen icke längre kunde beherrska sin otålighet vid åsynen af de mödrar och flickor, sow under glädjerop omfamnade de sina bland de hemkomne, släppte hon gubbens hand och började springa. Men plötsligt stannade hon på halfva vägen såsom om en osynlig magt förlamat henne, vacklade till ett träd, stödde hufvudet deremot och utbrast i tårar. Gubben kom nu fram till henne. — Ar icke Johan der, eftersom du stannar, Trina? frågade han. — Min Gud, det är förbi med mig! utbrast Trina. — Se, han kommer der bakom de andre med sänkt hufvud och så blek, så blek! Han är halfdöd, den stackars Johan. — Det är kanske glädje, som öfverväldigar honom, Trina! — Hvad ni är lycklig, far, som ej har så goda ögon! Under detta samtal nalkades Johan med långsamma steg stället, der morfadern och Trina stodo. Trina gick honom ej tili mötes; hon tvertom dolde sitt ansigte mot trädet och snyftade högt. Ynglingen fattade gubbens hand, visade honom det nummer, han dragit, och sade: — Fader, jag hade icke lycka vid lottningen. Derefter gick han ett steg närmare flickan. — Trina, Trina! Han kunde icke säga mer; rösten qväfdes af tårar. Gubben var alltför upprörd för att säga ett ord eller tänka en redig tanke; han stod der, stum, för