Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 2

Riksdagen. Den i går omnämnda debatten i Bondeståndet rörande hemmansklyfningen utgjorde en den kraftigaste protest å detta ständs sida emot den olyckliga kongl. författningen af år 1853, mot hvilken flera gånger anmärkningar varit i H.-T. framställda. Debatten öppnades af den högt aktade riksdagsmannen P. Sahlström, som yt rade Endast obekantskap med innehållet af 1853 års författning eller likgiltighet för dess följder kunna föranleda till tystnad öfver dess talrika anledningar till missbelätenhet å allmogens sida. Författningen förklarar hvarje jordegare obesuten, som eger mindre än ett åttondedels mantal och med detsamma oberättigad till lagfart, laga fasta och inteckningsrätt för sin egendom, för så vidt undersökning och pröfning om beskaffenheten icke förut skett; den uppdrager åt landshöfdingen, med så kallade sakkunnige män, domsrätten angående besutenheten för länet i allmänhet; och ytterligare skall det bero af deputerade ur sockennämden att bevilja eller afslå den besutenhet å mindre hemmansdelar, som af ålder förefunnits och varit erkänd; allt utan minsta afseende hvarken på tidens och rättvisans fordran på lättade utvägar för den tillvexande folkmängdens bosättning och bergning eller på arfvingars lagliga rätt till delning. En sådan allmän osäkerhet i egandeoch besittningsrätt af mindre hemmansdelar skall utöfva så mycket större och vidsträcktare inflytelse, som redan genom representationskomitens undersökningar för 10 år sedan, det blef utrönt, att icke mindre än 63,193 personer af allmogen då innehade mindre än ett åttondedels mantal, hvilkas ekonomiska ställning genom förordningen betydligt förändras och äfventyras. An mer, deras hittills egande politiska rättigheter blifva ock synbart hotade och kringskurna, ty obesutenhet medför ingen slags valrätt eller valbarhet, icke ens i den vanliga sockenstämman, än mindre vid sådane valförrättningar och uppdrag, hvarå allmogens bestånd, dess medborgerliga och politiska rättigheter fortfarande bero. Dessa förhållanden jemte de lösningsanspråk, som i förordningens 1 SJ 8 mom. omförmälas, och hvarigenom den fattigare kan tvingas att till en förmögnare granne afstå sin måhända från fädren ärfda jordlott, fordra ofelbart bondeståndets synnerliga uppmärksamhet, samt bestyrka det omdöme att knappast någon förordning på de senare 50 åren emanerat, som mera kränkt den allmänna rättskänslan eller skadligare inverkar på allmogens urgamla och häfdvunna rättigheter. För att visa det oriktiga både i förordningens tillkomst och i dess tillämpning anförde Sahlström en del af den reservation, som borgareoch bondeståndets ledamöter i konstitutionsutskottet vid sislidne riksdag enhälligt afgåfvo till dechargebetänkandet, och hvari de visade att vid författningens utfärdande blifvit åsidosatta både grundlagens bud och ständernas beslut, och att genom densamma uppkommit en osäkerhet i eganderätten, som, i den mån författningen hinner utöfva sina verkningar, skall fruktansvärdt förvilla rättsbegreppen och öka rättegångarne till oberäkneligt antal. Vidare anförde han juridiska föreningens omdöme, som slutar med att önska författningens upphäfvande. Vid jemförelse mellan förordningens föreskrifter om besutenhet och