Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 2

riksdagsordningens 15 F. om allmogens valrätt och valbarhet, sann Sahlström icke blott den största missaktning för detta grundlagsbud, utan äfven en tämmeligen oförtäckt uttalad afsigt, att med åsidosättande af bestämda former småningom undergräfva och förändra grundlagen. Slaget är förnämligast riktadt mot allmogen, dess stämma och tillvaro såsom riksstånd; dess styrka skulle nemligen märkbart försvagas, om alla de, hvilka förordningen fönklarar obesutne, derigenom förlora sin gamla valrätt. Bondeståndets ombud hvarken kunna eller få låta en dylik afsigt vinna obehindrad framgång, utan böra i stället och med det stöd en rättvis sak lemnar söka försvara sina hufvudmäns från urålder ärfda rättighet att fulltaligt råda och svara, der rikets väl och det allmännas rätt sådant påkalla. Beträffande åter författningens sannolika verkan i afseende på jordafsöndringar, ansåg Sahlström, att bestämmelserna härom allt för mycket hindra jordens friare delning och uppodling samt inskränka den arbetande klassens naturliga rätt till fast bosättning och sjeliständig bergning. Billigheten af en lagstiftning. som gynnar denna rätt, inses väl, men erkännes sällan af dem, hvilkas intresse det är att erhålla arbetare för godt pris; men för rättvisan deraf talar både den gifna nödvändigheten att underlätta den fattigare klassens behof af ökade utvägar till bergning, och erfarenheten om stattorparesystemets förstörande verkningar för samhällstillståndet, sedlighet, barnauppfostran, fattigvård och för allt hvad staten måste befordra. Säkraste beviset på olämpligheten af författningen i denna del finneside icke lagliga Jordafsöndringar. som oupphörligt fortgå i rikets alla delar, till följd af sakens alldeles egna och tvingande natur; försöket att genom lagar lägga hinder för hvad som icke kan hindras, kulturens gång och jordens fria delning, skall lika litet hädanefter som hittills lyckas; men väl skall man lyckas att derigenom demoralisera folket och bringa det i vanmakt. På grund af hvad Sahlström sålunda anfört, yrkade han nu att kongl. förordningen af den 13 Juli 1853 måtte upphäfvas och förhällandet härutinnan regleras efter grundsatsen af fri egandeoch besittningsrätt samt de sundare åsigter i ämnet, som under senare tider gjort sig gällande. Olof Larsson från Gefleborgs län uppläste derefter en närmare utveckling af de skäl han hade för sitt anförande i Omdagsplenum emot den fria hemmansklyfningen. Med anledning häraf uppträdde nu Lekberg med en beveklig framställning till Olof Larsson, att han måtte, om han än icke trodde sig sjelf kunna komma i behof att skaffa sig mindre än ett åttondedels hemman, likväl besinna, det hans barn och efterkommande kunde komma i en sådan ställning, och att han måtte återtaga sitt anförande om icke med afseende på alla ståndsbrödernas önskan, så åtminstone af omtanka för sina barn. Olof Larsson förklarade sig, då hvad han anfört utginge från hans öfvertygelse, ehuru han var ensam om den, icke kunna gå Lekbergs önskan till mötes. För öfrigt hemstälde han om icke Lekberg skulle anse det bättre att ett af barnen finge behålla gården ostyckad och derigenom kunde behålla styrka ett understödja sina syskon. Per Nilsson i Espö anmärkte med anledning häraf att detta yttrande af Olof Larsson vore höjden af allt hvad man i den saken af honom fått höra. Det innebure tydligen att han ville det inom bondeståndet skulle bildas fideikommisser till fördel för ett af syskonen under det de andra skulle blifva arbetare åt den sålunda gynnade. Liss Lars Olsson uppträdde nu emot Olof Larsson, emedan denne i förra plenum hade yttrat, att om en obegränsad hemmansklyfning hade de fördelar, motionären antydt, så skulle allmogen i det län, der denna från äldre tider varit tillaten, vara den lyckligast lottade; men erfarenheten har visat, att ingen allmoge i öfriga län varit så nödsakad till utvandring för att söka arbetsförijenst, hvartill Olof Larsson ansåg den utsträckta hemmansklyfningen ha varit bidragande. Då Liss Lars Olsson antog, att härmed åsyftades dalallmogen, så ville han nu upplysa, att kongl. brefvet af den 17 Augusti 1801. som specielt rör Stora Kopparbergs län, säger helt annat än att hemmansklyfningen der får ske obegränsadt. Dess stränga tillämpning de senare åren har haft till följd, att från de särskilta socknarne en mängd ansökningar inkommit från största delegarne uti besutenheter, att få utlösa de mindre delegarne, och att hundratals hushäll, ofta bestående af enkor och faderlösa barn, emot sin vilja måst afstå den arfvejord deras fäder i svett och möda odlat, och hvarpå de i förening med lofliga binäringar kunnat bereda sig och de sina en tarflig utkomst. En sådan lagstiftning ansåg Liss Lars Olsson mera värd att beklaga än berömma, hvarjemte han förklarade sig icke känna någon författning, som vid sin tillämpning utpressat så många och bittra tårar, som denna och gifvit anledning till större och mera oförsonlig fiendskap emellan de närmaste slägtingar och grannar, hvarföre han ock af större delen bland sina kommittenter erl ållit upp r g att söka få vid denna rikdag samma konal. bref törändradt. Orsaken till den fattigdom, som finnes i Dalarne, är icke hemmansklyfningen, utan hårda klimatiska förhålla iden, som ofta hindra säden att mogna. Liss Lars Olsson ville derföre bifall till Lekbergs motion, och med honom förenade sig hans länskamrater Sven Ersson och Gegzelius. Petter Jönsson hemställde nu till Olof Larsson om han icke skulle vilja inskränka sig att föreslå endast för den domsaga, derifrän han är, bibehållandet at de nu gällande författningar i detta ämne; eller ännu bättre blott för sin familj. Ilan borde likväl erinra sig att exemplet af Josef och hans bröder visat hvarthän det leder att ett af barnen blir mera gynnadt än d. andra, och att således hans förkärlek tör äldsta sonen kunde leda till dennes ofärd. O:of Larsson förklarade härpå, att han önskade att man hörde folket inom hvarje län innan man vidtoge de åsyftade förändringarne. Att något ingrepp i deras rätt, som förut ansetts besutne skulle komma i fräga det