Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 2

steg gick nu Mortimer fram till skrinet .. han affordrade icke sin far nyckeln ... det skulle kosta för mycken tid ... utan krossade det med ett slag af knytnäfven. Flera papper föllo ut. Percy hade med en falks skarpa öga följt hans rörelser. Såsnart han märkte Mortimers afsigt, sade han med nästan bedjande röst. — Låt testamentet vara, Mortimer! Jag behöfver det icke, jag vill icke hafva det. Men hang ord kommo för sent; slaget var skedt, och verkan deraf skulle ej uteblifva. — Men jag behöfver det, och jag vill hafva det, ropade Mortimer, i det han letade bland papperen, tilldess han funnit det rätta. Med triumferande ton och testamentet lyftadt i höjden fortfor han hänskrattande: — Läs, läs! Läsen J alla! — Läs sjelf hvad du vill hafva läste! ropade Percy, hvars tålamod nu var uttömdt och slungade en vredeljungande blick på den, som naturen af misstag gifvit honom till broder. Och denna blick gjorde sin verkan. Dånet af Percys väldiga stämma rullade genom rummet och genljöd i våra bröst. Selfve den starke, trotsige Mortimer bäfvade, ty sådan hade han aldrig sett sin hatade broder. Iångsamt och likasom tillbakahållen af en inre afrådande magt förde Mortimer testamentet framför sitt ansigte . . . han öppnade det ... han tycktes läsa deruti. . . och eu skugga, svart som natten, flög öfver hans bleknande drag. — Ha! ropade han, darrande af skräck och raseri, och dokumentet föll ur hans hand. Han stirrade en stund på oss med stumma, förvirrade blickar och skred derefter, med ansigtet förvridet af mörka li