Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 1

och min dotter .... er — Äfven iag, mylord, dotter. ter öppnade den skakade gubben sin famn och slöt sir Robert och Ellinor i sina armar. Efter fem minuters förlopp sutto vi alla bredvid hvarandra vid den sprakande kaminelden. Markisen hade hemtat sig något och log så vänligt, som han förmådde le. Med Pereys och Ellinors händer i sina betraktade han än den ene, än deu andra. Hans hjerta var öppnadt, hans själ ännu en kort stund i vår krets. — Det är skönt, mycket skönt, sade han. — Trettio är af hat ... en minut af kärlek . . . och likväl är det mig så väl! — Och för evigt din välsignelse . . . icke sannt, min fader? frågade Percy. — För evigt! upprepade fadren och fäste för första gången i sin lefnad en hänryckt blick på den ädle sonen. — 0. hvad jag känner mig lätt! fortfor han; — mitt bröst är öppet . . . jag ser allt, allt . .. jag vet allt ... Hvem kunde tro detta ? Det förekommer mig, som om jag vaknat ur en lång, förskräcklig dröm. Ack, litvet är dock skönt . . . är det icke så, Graham, är det icke så, Percy och Ellinor ? Och hj ären mina barn! Ack, jag gamle lycklige man! Nu hördes i trappan hårda, häftiga steg . . . de nalkades hastigt ... dörren kastades upp ... alla sprungo upp från sina stolar . . . en paus uppstod, hvarunder en verklig dödstystnad herrskade. Bleka, förskräckta, utt-yckande ovilja eller fruktan voro alla ansigten riktade mot dörren ... ty drypande våt, med oordnadt hår, knutna näfvar och gnistrande ögon hade sir Mortimer inträdt genom denna. Han betraktade oss förskräckt och hotfullt. . men