Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 1

styrelsens adress på de skiften styrelsen genomgått och den nuvarande betänkliga politiska ställningen, utlät sig lorden som följer: PNär H. M. till följe af åtskilliga omständigheter, Som för ögonblicket gjorde hvarje annan kombinat:on omöjlig, uppdrog mig att bilda en ministere, kallade Jag till mitt bistånd vänner, om hvilka jag visste, att de delade mina politiska åsigter och på hvilkas nit och förmåga jag kunde förlita mig. Om våra bemödanden i uppfyllandet af våra pligter krönts med framgång, hafva vi derför att tacka våra ärade kollegers förtjenster och outtröttliga ifver vår drottnings förtroende, uppmuntringar och understöd, folkets patriotiska tänkesätt och, tillåt mig tillägga det, sosterlandskärleken hos den medhorgareklass, hvilken alltid afmälas som fullkomligt upptagen af omsorgen för egna interessen och utan känsla för något annat än vinst och affäI rer. Jag menar köpmännen och fabrikanterne i detta rike; ty ett vackrare föredöme af varmt deltagande för det allmännas väl ett bättre bevis på undertryckandet af hvarje annan känsla, än sinnet för fosterlandets ära, värdighet och rättigheter, än som af dem ådagalades under sista kriget, är icke att uppvisa. För våra framgångar hafva vi vidare att tacka våra soldaters och sjömäns alla faror trotsande mod. Vi få icke eller förglömma våra bundsförvandters uppriktiga medverkan och i synnerhet och slutligen rättvisan af vår sak. Aldrig följde nederlaget på en begången orätt hastigare, än i sista kriget. Vi hafva nu fred och jag hoppas, att den skall blifva varaktig. Dess varaktighet beror dock af den ärlighet och samvetsgrannhet, hvarmed vilkoren uppfyllas. Jag vill likväl hoppas, att denna makt, Som genom glömskan af internationella skyldigheter och rättigheter ådrog sig hela Europas moraliska eller activa fiendskap, skall respektera och troget uppfylla den afslutade freden; och då skall freden utan tvifvel blifva varaktig. Den ädle lorden talade sedan, under förutsättning af fredens varaktighet, om de reformer, som det skall bli möjligt för regeringen att införa i de olika förvaltningsgrenarne, alla med det syftet att bafrämja folkets välstind och sedliga förädling. Derefter försvarade han parlamentet emot den förebråelsen att hafva uträttat så litet i förra sessionen, och visade att, om ett antal nyttiga lagar, så inskränkt det än må vara, blifvit stiftade, så kan man med skäl icke klaga på den lagstiftande makten. Sedan fortfor han som följer : Uti den för mig upplästa adress har jag bemärkt det för mig ytterst smickrande omdömet, att jag under loppet af min styrelse alltid visat mig angelägen att häfda engelska undersåters intressen i främmande länder. I detta hänseende har jag blott varit en organ för engelska nationen. Jag har begripit, att en regering, som icke beviljade alla dem sitt beskydd, som hafva rätt dertill, likgodt i hvilken del af verlden, icke skulle varas en sann organ för det folk, i hvars namn den styr. Svårigheter, föranledda af det individer beviljade beskydd, kunna uppstå i så väl stora som små stater. Men de stora staterna äro upphöjda öfver dessa svårigheter. De män, som styra dem, hafva känsla för sitt lands heder; de förstå att skilja rätt och orätt åt. Det faller sig i allmänhet icke eller så svårt att i stora stater, vare sig i Europa eller Amerika, skydda våra landsmän, emedan der finnes en rättskänsla, till hvilken man icke gerna förgäfves appellerar. Men det finnes mindre stater, der, af skäl, som jag anser onödigt att här närmare utveckla, rättsbegreppen icke äro så klara eller aktade. Det är i dessa länder som vi ofta finna oss föranlätna att intervenera. Men då skriker man: J angripen de svagare! Men dessa nationer missbruka sin svaghet; ty den tjenar dem till förevänning för att göra ondt i den beräkning, att man skall tillsluta ögonen för de oförrätter de tillfoga oss, emedan man är stark nog för att skaffa sig upprättelse derför. Lord Palmerston talade sedan om landets industri och yttrade dervid den tanken, att han ansåg det vara mycket illa, att England endast hade Förenta staterna att hemta bomull från, ehuru denna artikel är den vigtigaste för England, då den utgör förnämsta råämnet för dess fabriker. Denna källa kan en eller annan dag blifva otillräcklig, hvarigenom England skulle råka i en stor förlägenhet. Styrelsen bemödar sig derför allvarligen att finna eller skapa nya produktionskällor i Indien, vestra Afrika, Brasilien o. 8. v. Den ädle lorden slutade sitt tal med att ännu en gång tacka, så väl å egna som sina signelse. Mortimer, eftersom vi äro bröder. låtom