Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 1

det sednare mer än det förra, och stannade, liksom förstenad, vid tröskeln. Han ville tala, men förmådde det icke ... hans bröst arbetade under vanmäktiga törsök att i ord förskaffa sig luft. Hans blick sväfvade sökande och frågande från den ene till den andre, tills den stannade på Ellinor . . och nu lyfve han handen, slog den så häftigt mot pannan, att det ganljåd i den tysta kammaren, och uttryckte sin ofverraskning, sitt raseri i detta enda ljud: Ha! Då trädde Perey med lugn saktmodig hållning emot honom. Ätven hans blick flammade, ärven hans fria panna glänste .. men huru himmelsvidt olika var ansigt nttrycket hos desse annars till utseendet så lika bröder! Här stodo de nu åter ansigte mot ansigte . . Mortimer hade svurit, att detta möte skulle afgöra lif och död. — Mortimer! sade Percy mildt. Först uu igenkände hav Percy fullkomligt, först nu betraktade han oss alla hvar för sig, ty hitintills hade han måhända i sin ofverraskning blott uppfattat 038 SsÅSom en grupp af gestalter, i hvilka han snarare anade än såg de verkliga personerna. Men detta igenkännande var förskräckligt . . . han for tillbaka såsom träfsad ar blixten ... han vände sig till hälften bort för att undvika Percys segerrika, förkrossande blick . . ty ur denna blick talade en god ande ... och aldrig har en ond ande vägat att öppet framträda inför en sådan. — God afton, Mortimer! sade Percy ännu en gång. — Ha! ropade denne; — du här! Hvad vill du? — Har jag ej rättighet att vara här såväl som du? Dock . . jag vill säga dig mitt ärende: jag har kommit hit, för att se min far och emottaga hans väl