Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 1

signelse. Mortimer, eftersom vi äro bröder, låtom oss glömma allt agg, om vi också ej kunna älska hvarandra! oo Men skall du icke tillägga, att du hitkommit, för att stjäla mitt arf? gnisslade Mortimer. Akta dig, broder! Jag varnar dig. Låt det sörflutna slumra ... en ny dag har inbrutit .... Erinra mig icke, såvida ditt lit är dig kärt om det förflutna! Jag vill glömma det endast af kärlek för vår far. — Ja, Perey, svarade Mortimer hänande, — du vill glömma, men jag, jag vill det icke ... Percy var nära att öfverväldigas af sin harm, men han teg och tillbakahöll ännu utbrottet af denna känsla. Jag vill det icke, fortfor Mortimer. — Dn säger, att en ny dag kommit; må så vara .. . men dig erkänner jag icke för min broder ... ty du är förryckt . . . du kommer från dårhuset ... jag ensam är markisens af Seymour arfving. — Förryckt! utbrast Percy, och ett leende flög som skuggan af den mörkaste natt öfver hans stolta ansigte, som i detta ögonblick var skönt, men tillika skräckinjagande. — Akta dig! Utmana mig icke! Jag glömmer mig annars, så gerna jag än vill beherrska mig. Det var, som om han med en blick skådat in i sig sjelf. Det förflutna väcktes till lif . . jag fruktade ett utbrott af detta grymt torterade hjertas rättmätiga raseri . . . men Percy betvang sig med en öfvermensklig styrka. Han såg på Ellinor, såg på sin fader, på Graham och mig, såsom om han velat säga: — J ären mina vittuen. Vill du åter kämpa med mig, du atlet? fortfor Morlimor hånfullt, — kämpa om detta sköna arf?