Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1856, sida 1

—— detta mindre komma rörer hofvet och icke regeringen; men då vi I nu fastmer haft och sannolikt ännu hafva en ganska deciderad s. k. allenastyrelse, hvii— 2—2 — i fråga, enär anslaget ken kanske rättare borde heta: hofstyrelse, så kunde af den närvarande propositionen göras ett förtroende-votum just för denna samma allenaeller hofstyrelse. Ty gifvet är, att den alltid moraliskt kommer att äga en sådan betydelse, enär man kan bifalla en sådan sak med glädje eller med motvilja, det förra då man hos monarken, hans söner och omgifning funnit genklang i sina åsigter rörande landets styrelse i den ena eller andra rigtningen, det sednare, då ingen sådan genklang försports. En annan sak är, om det icke vore politiskt klokt, att opositionen bifölle alla dylika anslagsfordringar, men detta antagande hvilar på den förnärmande förutsättningen, att regeringssystemet skulle taga intryck af det ena eller andra partiets större eller mindre generositet i nämnde afI seende. Vi hafva talat om förtroende-vota, och våga då erinra, att dt ligger hög vigt deruppå, att Rikets nu församlade Ständer, i likhet med det engelska Underhuset, just uppå denna väg framkalla ett regerings-system, som öfverensstämmer med Ständernas mening. De steg, som Regeringen ännu tagit i rigtningen af denna mening, äro alltför osmå — alldramest då man nu tyckes hafva gjort halt — för att kunna invagga i någon säkerhetssömn. Men nödigt är då, att representationen — vi tala här naturligtvis blott om Borgareoch Bondestånden — fattar sin ställning genast från början, så att den icke, såsom det skedde vid förra riksdagen, låter förleda sig, genom några småsummor, att uppoffra principen. Och denna princip bjuder: att alla de anslag, som landets välfärd påkallar, beviljas, men blott till den ministere, för hvilken man hyser förtroende. Det är nödigt att fatta detta mål genast klart i sigte och handla derefter med klokhet och bestämdhet, så att intet missförstånd rörande afslagets motiver må existera och intet vankelmod förderfva saken. — Bestämmer man sig med allvar för en sådan plan för sina handlingar och förekommer, det inga intriger och obehöriga sidointryck må rubba representanterne utur den intagna positionen, så skola vi kunna bringa andan i 1809 års lagstiftning till en verklighet, eller m. a. o. återgifva åt Sverge ett sannt konstitutionellt regeringssätt. Vi anse dessa erinringar icke vara öfverflödiga, om icke för representanternes, dock för den allmänna meningens skull, som dock till sist är den rådande makten i samhället, mäktigare än både regering och ständer. Vi anse erinran vara så mycket mera befogad, som det visat sig, att de gyllene löften Throntalet gifvit, vid en närmare granskning af sakerna temligen reduceras. Så finner man t. ex. att löftet om en nedsättning i skatterna inskränker sig till ett belopp af 334,000 rår, hufvudsakligen till lättnad för Bergsbruket. Den öiriga nedsättningen skulle bero på en nedsättning i vissa tullafgifter, hvilken beräknats till 1,.275,000 rdr, men denna beräkning är tydligen alldeles falsk. Ty först och främst kan lätteligen nedsättningen i tullen gifva ökade tullinkomster i st. f. motsatsen, och dessutom må väl icke en dy ik nedsättning kunna kallas nedsättning i skatter, såvida man icke på samma gång vill kalla tullintradernas betydliga tillväxt för skatteförhöjning. Då man talat om att landet icke erhållit nya skatter på sednare tiden, utan fastmer nedsättning i de gamla, tyckes man förgäta, att t. ex. Bränvinsskatten är en verklig och di rekt ny beskattning, hvilken uppgår till icke mindre än öfver hälften af alla de ordinarie . 23 —