Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1856, sida 1

middagsmåltid, men Percy knappt rörde de för honom framsatta rätterna. Han gick med länga steg fram och tillbaka, utan att egna en blick, vare sig ät nejden eller sin präktige häst, som han förr så beundrat, eller åt sina trogna tjenare, hvilkas blic kar med liflligaste deltagande hvilade på hans ansigte. Vi körde åter vidare; eftermiadagen var snart förliden. Emellertid hade himlen blifvit klar, och solen sken vänligt på vår väg. Efterhand sjönk den djupare, och föremålens skuggor förlängdes. Percys alla drag och rörelser förrådde hans oro. Jag kunde märka, att han hade något på hjertat och att det stundom sväfvade på hans läppar, men han tvekade att uttala det. Ack, jag visste väl, hvad det var. Jag frågar dig, läsare, om du någonsin älskat, och om du svarar jakande på denna fråga, så var äfven uppriktig och säg mig, när du älskat varmast och innerligast! Var eller är det ej den nedgående solen, som lifligast och varmast erinrar dig om din kärlek? Det blir lugnare, tystare, högtidligare omkring dig, det blir förtroligare och ensammare, och denna ensamhet framkallar nya tankar och gamla minnen. Alla dina tankar och känslor, som om dagen, likt de flitiga bien, svärmade ut i skötet af lifvet och naturen, återvända då till sitt hem, din barm. Och likasom den slumrande aftonen med skuggande vingar sakta och dimmgestaltad sänker sig öfver nejden, så lägger sig ett obestämdt vemod, som icke är bittert, utan ljuft, öfver ditt hjerta, och du riktar alla dina tankar och känslor på din tillvaros innersta kärna och din kärleks föremål. O, om hon nu sutte bredvid dig, med dig betraktande den sjunkande solens majestät, med dig försänkande sig i detta haf af lågor och purpur, af dof