Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1856, sida 1

— Pålägg er intet tvång, svarade jag; — tala eller tig, alltefter som er behagar . .. jag förstår ju er likväl! — Ack, fortfor han efter en liten paus, — ser ni, hur den mörka natten försvinner och den klara dagen bryter fram ! Han öppnade vagnfönstret och såg ut. — Frihet, frihet. hvad du är skön! hviskad. han. — När hafva vi hunnit vårt mål? tillade han. — Om vi fortfara att köra så som nu, skola vi måhända befinna oss der i morgon middag. — Och får jag fråga, hvar det är? — Nej, ui skall se och först då erfara. — Godt, jag fogar mig efter er vilja. Solen gick upp och medförde klarare väder; regnet upphörde, och här och der såg man mellan molnslöjan några klarblänstrimmor af himlahvalfvet. Omkring klockan 8 höllo vi i en by, der vi icke mindre än våra hästar togo oss några timmars hvila, ty vi kände oss nu trötta efter de nästan sömnlösa nätter, som vi före och under flykten tillbragt. Klockan 12 fortsatte vi resan och stannade klockan 8 om aftonen, för att intaga nattqvarter. Klockan 7 följande morgon voro vi redan åter på väg, och jag hoppades att följande dags morgon vara hos sir Robert Graham; emellertid talade jag ej derom, ty det var min afsigt att öfverraska Percy med den glada underrättelsen, att vi voro, der vi ville vara. Men ju längre det led på dagen, desto oroligare och otäligare blef han. Alltsomoftast lutade han sig ut och mönstrade med sin skarpa blick den kringliggande trakten, såsom om han velat uppsöka det ställe, som var värdigt att förvara hans hjertas dyrbara skatt. Det blef middag. Vi stego ur, för att intaga vår