Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 2

hälften i den högra bakre slygeln. I den första hälften af rummet, som var temligen mörkt, bemärkte vi intet annat än sofvande qvinnor; men från den andra hörde vi ett vildt skrik, som alltemellanåt afbröts af en allvarsam fruntimmersröst. Detta var ingen uppmuntran för oss att gå vidare, men nöden hade ingen lag: vi måste böja om hörnet. Der hade vi det störande skådespelet framför oss. På ett bord bredvid en säng stod en klart brinnande lampa. Framför sängen stod en sjuksköterska ... lyckligtvis Chapperts hustru . . . som hade all möda att hålla styr på en ung flicka, som slitit nästan alla kläderna af sig och nu sökte göra sig lös från sin väktarinna. Begge blefvo lika öfverraskade, då de varseblefvo oss; men sjuksköterskan igenkände oss genast och sade: E Är det ni, herr doktor? Det var bra, att ni kom. Vill ni icke hjelpa mig att få Lane i sängen och påsätta henne tväångströjan? Hon är så ostyrig. Nej, nej, jag vill icke i tröjan, skrek Lane. Jag fattade hennes hand och den ena hälften af tvångströjan, men det lyckades ej våra förenade anSträngningar att öfverväldiga henne; hon var glatt som en ål och visste sintligt att få sina smidiga lemmar fria, när vi trodde oss hafva henne fast. Percy betraktade ett ögonblick denna besynnerlii ga strid; men nu steg han närmare, fattade med sin kraftiga hand flickans arm, stack den i tröjan och höll henne, så att hon ei kunde röra sig. Detta kufvade hennes raseri, hon blef plötsligt stilla och lät utan motstånd binda sig af sjuksköterskan, vi sfortsatte vår vandring och uppnådde den sista sjuksalen, som var temligen lång och i hvars mot