Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 2

Mot sådana misstag måste den samvetsgranne reigionsläraren vara ytterst på sin vakt. Lyckligtvis finnes dock en ledning för religionsläarn, som på en gång är fattlig för den enfaldige, ych tillika innehåller det högsta och vigtigaste af imlt Guds ord, nemligen Evangelierna Det hörer till Guds barmhertighet att hafva samnanfattat hufvudsumman af allt sitt ord inom det illa området af Evangelierna; och detta lilla bör kunna i folkskolan bringas till en helgjuten lefvande kunskap hos hvarje uppmärksamt och lärovilligt barn; och sker detta så, att kärlek till hela bibelordet i allmänhet uppväckes hos läriungarne och medför dess framtida bruk deraf på egen hand, då har folkskolan icke gjort för litet uti religionsundervisning. — Ty har barnet genast blifvit infördt i solens klara ljus, så skall det sedan i den rätta oförvillande dagern forska uti morgongryningens dunklare skrifter. Har barnet för sitt af Gud meddelade och af verldsvisdomen ännu oförqväfda himmelska tros-sinne fått Kristus åskådliggjord, icke styckad, utan hel och hållen, och så att det i tankarne kan se Hans blick, sådan den enligt evangeliska historien miste hafva varit och ännu vara, så är för barnet upptäckt hvad som är vvägen, sanningen oeh lifvet,? och detta med en allt öfvervinnande dragningskraft. Får barnet med sig utur skolan ut i lifvet ett redigt minne af allt hvad Kristus Sjelf sagt, så eger det ett ljus i sitt våld, vid hvars begagnande ensidiga sektmakares irrbloss förblokna. Å Har barnet i skolan lärt, att för framtida behof i vördnadsfullt minne fasthålla äfven de af Frälsarens ord, som af barnasinnet icke kunna fattas, så skall lifvet sedan förklara dem och gifva innerlig bekräftelse åt innehållet i den djupt kristliga psalmversen: vyra kors, de trognes ära, Djupet af Guds hemlighet; Vid din fot skall hjertat lära Sanning, kärlek, ödmjukhet. Verldslig vishets tomma prakt, Tviflets skugga, otrons makt, För den kärleksblick försvinner, Som i Jesu ögon brinner.? Korfeligen! På skolbarnene införlifvande med den Evangeliska historien från bebädelsen och födelsen i krubban allt intill korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden, och om allt hvad Frälsaren under tiden gjorde och talade, samt å sin IIimmelske Faders vägnar fordrade och lofvade, synes mig religionsundervisningen i den kristna folkskolan hufvudsakligen böra hänsyfta. Detta synes mig vara den säkra, djupa och dock för barnasinnet fattliga grundvalen för den Trosbyggnad, som, uppstigande öfver alla inbördes krigförande meningsstrider, skall småningom uti sig förena de skrymtfria lärjungarne uti vett fårahus under en Herde.? Vår tids tillvexande splittring ropar högt på nit för detta syfte.? Såsom ett hufvudmoment i grefve R:s hela skol-, eller rättare sagdt, uppfostringssystem, ingår kroppsarbetet, hvilket ämne han här dock endast kunnat korteligen vidröra. Fördenskull yrkar han att undervisningen i skolan blott skall bedrifvas en kortare tid af dagen, på det den öfriga tiden måtte kunna användas till kroppslig utveckling och härdning, I och detta icke genom några öfningar på lek, såsom t. ex. gymnastik — hvars värde grefve R. i öfrigt visst icke underkänner — utan genom rent af arbete. Detta ämne fordrade sitt särskilta kapitel. Det fordrades att visa hurusom kroppsarbetet icke blott är nödigt för den fysiska utvecklingen, utan tillika är af det största moraliska inflytande. Det fordrades tillika attvisa huru illa de föräldrar handla, som förbise detta vigtiga element i deras barns uppfostran. För grefve R. har saken en ännu hogre betydelse, emedan den nära sammanhänger med hans s. k. ståndscirkulationside, den tanken nemligen, som för mången synts och synes så förfärlig, att menniskan skall följa den lag, som Gud genom olika naturgåfvors utdelande henne föreskrifvit, att den som blifvit begåfvad med anlag för själssysselsättning, skall blifva själsarbetare, och den hvars krafter hänvisa till kroppsarbetet, blifva kroppsarbetare. Huru många tysta lidanden, huru många djupa olyckor i sedligt förderf och timligt elände hafva icke följt af denna lags missaktande! Och ändock vilja menniskorna än i dag icke be s gripa den! Den ädla stämma, som först i vårt land höjts i detta ämne, med ord, som kunde tränga genom märg och ben, den är ännu en ropandes röst i öknen, och skall sannolikt så blifva, till dess hon icke ropar mer. -—an — AAA... my Mm.