Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 1

likasom om hon ej velat störa de sofvande, och i en ton, som liknade en pipande vind: — Ni besöker oss så sent. O, det var vackert af er. Sätt er ner! — Tyst! hviskade jag, i det jag pekade på de sofvande, och ville smyga förbi henne; men den olyckliga, som ogerna ville vara ensam, tänkte alldeles icke på att släppa ett så behagligt besök; utan att jag kunde förekomma det, hade hon med en af sina knotiga fingrar fattat i ett knapphål på min rock och höll mig nu fast, i det hon forttor: — Icke så hastigt, min vän ... Ack, jag är så ensam ... Om ni visste . . . Ackl. ; — Jag vet allt, sade jag och sökte rycka mig lös. — Hvad? Hvad vet ni? Ni vet intet, började hon nu i en hörre ton. — Man behandlar icke mig så afsnäsande och kort . . . det är jag icke van vid ... Vet ni, att jag är drottning Bess? ) Här slog hon sig mot bröstet och såg på mig med en stolt befallande blick. — Vet ni, fortfor hon, att ni egentligen borde knäböja för mig? Ha, vet ni det? — Jag vet det. — Nå. hvarför knäböjer ni icke? Talar en undersåte så till mig? Dessa ord uttalade hon högre; hon glömde sin omgifning och hängaf sig utan tygel åt sina fantasier. — Släpp mig, drottning Bess, hviskade jag, — jag ämnar just nu gå efter en gunstling, grefve Leicester. ) Elisabeth.