Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1856, sida 2

förf:n företagit sig tvenne frågor till besvarande: 1:o. Huru skall Folkskolan kunna göras behöfligen åtkomlig för alla barn uti ett glest bebodt land, med hårdt klimat och fattig befolkning, samt 2:o. Huru bör undervisningen inom de uppkommande skolrummen ordnas, för att blifva ändamålsenlig? Det utgör den närvarande tidens stora, demokratiska rigtning, hvilken i den nämnda brochyrens förf:e har en af sina ädlaste målsmän, att den sträfvar att göra kulturens välgerningar tillgängliga icke längre för blott ett fåtal af samhällets mest gynnade medlemmar, utan för alla dess barn. Det är genom denna samma rigtning kristendomen erhållit en så omätlig betydelse, enär den icke vet af några andra undantag bland menniskor, att nalkas Gud, än de som äro betingade af moraliska vilkor. Den fattige och den rike, den höge och låge, ja ännu mer, den lärde och olärde: alla, heter det, äro vi hvarannan like! Hvilken kamp har det dock ej fordrat innan menniskorna kommit till insigt deraf, att dessa fordringar icke vore några tomma theorier, utan sådana, som kräfde en praktisk verkställighet i det sociala lifvet? Och huru lång tid skall det icke ännu dröja, huru många och svåra strider skola icke ännu komma att utkämpas, innan denna insigt blir allmän och rätt lefvande? Så besynnerligt det torde förefalla, våga vi dock påstå, att i få eller intet land i Europa är frågans lösning lättare än i Sverge, hvarest ock allt fortgår raskt mot det goda målet. Det första och vigtigaste momentet i den stora utvecklingen är dock öppnandet af tillfälle för alla, att inhemta den goda undervisning, hvaraf hvar och en, till följd af naturgäfvor och lefnadsställning, är mäktig och i behof. Kunskapens mått blir alltid något relativt, icke blott för olika individer, utan för olika tider. För 300 år tillbaka var det blott den ganska bildade, som kunde läsa och skrifva; i våra tider anses denna kunskap nödvändig för en och hvar. I dag kan man begränsa det I för alla nödvändiga kunskapsmåttet, såsom Grefve Rudenschöld här gjort, till god innanläsning, utanläsning af katkesen (så länge denna ännu finnes i lag anbefalld) samt saf valda stycken ur Bibliska Historien och psalmboken, hvartill kommer något räkning och skrifning; ett och annat årtionde härefter skall dock utan tvifvel detta minimi-pensum icke längre anses tillräckligt. Då vår ännu gällande folkskoleförfattning utgafs, gick man ock ut ifrån den utgångspunkten, att undervisningens första elementer borde inhemtas af alla samhällets barn, och man nöjde sig icke med att söka öppna tillfällen dertill, man ville t. o. m., efter Preussiskt mönster, med tvång åstadkomma dessa tillfällens begagnande. Sällan har dock en författning hos lagstiftaren röjt en större okunnighet om hvad de existerande förhållandena i detta afseende gjorde möjligt. Man begick det för en lagstiftning svåraste af alla fel, att föreskrifva det omöjliga såsom lag. Man yrkade, att alla barn inom en viss ålder skulle tillhållas att dagligen besöka socknens folkskola, under det många socknar hafva milslånga afstånd, och uti endast ett fåtal skolhusen äro tillräckliga att rymma ens hälften af de barn, som äro i den föreskrifna åldern. Och denna omöjlighet att efterlefva lagen må väl anses hafva varit ganska lycklig, enär ingen fördel rimligen kunnat vinnas af en undervisning med hundratals barn under en enda lärare. Emellertid är grundsatsen att alla barn skola komma till undervisning orubbligt gifven, och frågan blir då sålunda: huru denna grundsats skall kunna bringas till verkställighet. Något annat sätt härför lärer väl svårligen kunna gifvas än det Grefve Rudenschöld föreslagit och på flera orter utfördt, nemligen att inom hvarje skolområde (socken) upprätta småskolor, med anspråkslösa lärare, liggande hemmen så nära som möjligt, för att tillsammans med hemläsningen fullgöra den första undervisningen. Först härefter upptagas barnen, som då redan hunnit en ålder. då både kroppskrafter och själsanlag