Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1856, sida 2

träffade ett annat pappersblad. — Åh, för att nagot litet försötma den bittra förskräckelse, de i morgon mäste ersara vid underrättelsen om min flykt, har jag lagt en banknot på femhundra pund på bordet bredvid skrifvelsen och bedt direktörn använda dem till fattiga patienters bästa eller till ett nytt teaterstycke, för att i sednare fallet en annan mr Sidney mätte få tillfälle att värma sig vid sin egen härd. Jag har äfven underrättat dem, att de snart skola erhålla underrättelse från mig, och att om de vilja hafva mig tillbaka, måste de först göra mig ett besök på Dunsdale-Castle. — Ni är bittert stämd, Percy, men jag undrar icke deröfver. — Jag icke heller. I detta sista ögonblick påminnes jag om allt hvad jag lidit och måst umbära. Store Gud! Fyra år! — Ni har rätt. Men för att återkomma till den förskräckelse, de i morgon måste erfara: det första anfallet måste blifva förlamande. — Och att efter en sådan festlig dag lida en så oväntad förlust, det blir det smärtsammaste i hela saken. Det blir tacken för deras bemödanden, belöningen för deras ansträngningar. Ha ha ha! Jag ser dem redan löpa och söka och fråga och vara förlägne och skjuta skulden den ene på den andre. I detta ögonblick gjorde Percy ett steg, och jag hörde klangen af sporrar. — Men för Guds skull, ni bär ju sporrar! utbrast jag. — Jag vet, att de klinga och skall derför kringlinda dem. Men jag befinner mig nu i samma drägt, i hvilken jag kom hit. Ellinor skall återse mig sådan hon lemnade mig .. jag har ej sedan den