Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1856, sida 1

Den hederlige Phillipps ansigte antog härvid ett så rördt uttryck, att han synbarligen ej var långt från att utbrista i tårar; men då jag räckte honom min hand, drogo sig hastigt de solbrända, i ett tjockt AA— skägg infattade anletsdragen till ett gladt leende. — Nå, Phillipps, har jag handlat enligt er vilja och er afsigt? sade jag. — Det vet Gud, sir, svarade han sakta och högtidligt; -jag känner mig så tacksam mot Gud, som om Han hade beskärt mig sjelf denna lycka. — Oc nu, Percy, kan jag helsa er från edra trogna tjenare . .. hästar och vagnar vänta oss på det öfverenskomna stället, utbrast jag jublande. Perey svarade ej, men hans stora, glädjesträlande ögon tolkade de känslor, som rörde sig i hans hjerta. — Det är godt, min vän! voro de enda ord han uttalade; med händerna korslagaa på bröstet och sänkt hufvud gick han några gånger upp och ned i rummet. — Jag skall återse henne, ja, jag skall återse henne! ropade han plötsligt och sammanknäppte hänerna. — År det möjligt, att markisen insatt Ers Herrlighet till sin arfvinge? frågade Phillipps. — Det har han, Phillipps. — Om ni ej sade det sjelf, skulle jag ej tro det, sir. Det måste varit en stark storm i hans onda bjerta, innan böljorna uppkastade den perlan ... Ja, ja, jag känner honom ju tillräckligt! Och nästa natt ämnar sig Ers Herrlighet härifrån? — Ja, Phillipps, ropade viseounten, — och du håller dig äfven färdig? avisst, mylord. När ni i dag går förbi stallet, kan ni so det akdon, i hvilket jag vill föra er öfver