Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1856, sida 1

landets! Måtte alla dess öfverläggningar och beslut åsyfta och vinna detta glädjerika mål! Presteständet utbeder sig att af vällofl. borgarståndets förtroende och välvilja städse få vara omfattadt. Till Bondeståndet: Högtärade Talman! hedervärda Stånd! Presteståndet helsar det hederv. bondeståndet välkommet till ett förnyadt deltagande i fäderneslandets vigtigaste öfverläggningar och värf. Svensk prest och svensk bonde äro väl skickade och väl vane att med hvarandra samråda om gemensamt väl. Hvarderas bo ligger icke långt ifrån den andras, ser ej heller den andras så olika ut: ofta skiljer man dem ej på annat åt, än att den ena har några steg närmare till den sista hvilokammaren. Ar än deras klädebonad något skiljaktig så känner dock den svenska bonden ofta sin egen son igen under den allvarsamma embetsdrägten. Ingenderas koja är nu mera den lägsta i landet; men till den, som lägre är, hitta de båda rätt väl vägen, och den öfvade hjessan stöter sig icke på den låga ingången der den fattige bor. Gäller det att vidkännas tädrens gamla tro, så är heller ingendera senfärdig eller vacklande. Blifva någongång deras meningar mycket delade, så röra de gemenligen en hushällsfräga; men en hushållsfråga kan ju vara ett Jitet tvisteämne de trognaste vänner emellan utan att husfriden derföre förjagas. Den sednaste riksdagens lagstiftning vågade sig ut på stora och genombrytande förändringar i landets hushållning; de hade säkerligen icke blifvit vågade, än mindre genomförda, om icke en stor sedlig nöd och en föga ringare borgerlig nytta hade förestafvat dem. Det har gått såsom det alltid går, när ett land har mod att göra sådan rättviga som smakar bitter. Ett land försakar aldrig en snöd vinning, utan att af ett sådant offer skörda välsignelse. Bland alla de folk, som hafva fallit sent eller tidigt under träldomens ok, bland alla de folk, hvilkas namn äro utstrukna ur menniskornas erinran, har intet enda fallit genom sin gudsfruktan, sin laglydnad, sin endrägt eller sin fosterlandskärlek, har intet enda fallit utan genom sitt sedeförderf, sin gudlöshet, sin egennytta och sin sjelfupplösning. Försynen har beskärt våra nordliga bygder så många stora timliga fördelar, somliga med andra folk gemensamma, andra en frukt af våra egendomliga förhällanden. Till de sednare hörer i hela Skandinavien bondens sjelfständiga rådplägning om sitt fäderneslands angelägenheter. Matte äfven framgent mycket godt i Svea land härigenom blifva uträttadt! Mätte äfven detta nu begynnande riksmötes förhandlingar häfda vår gamla fosterländska lösen: Gud och Sverges allmoge! I det hedervärda ståndets välvilja och förtroende önskar presteståndet att städse få vara inneslutet. De fyra ståndens tal, genom deras resp. Ordförande, till H. M. Konungen på rikssalen, utmärka sig hvarken till innehåll eller i oratoriskt afseende. Landtmarskalken frambar Adelns vördnad. Grundlagen föreskrifver denna pligt; känslor af undersätlig tillgifvenhet och tacksamhet göra dess uppfyllande till en för Ridd. och Adeln dyrbar rättighet. Vidare heter det: yTvenne år hafva ännu ej förflutit, sedan riksens ständer åtskiljdes efter en riksdag, mer än de flesta föregående rik på vigtiga beslut och följder, de sednare kanske icke till alla delar fullt kända. Fäderneslandet befinner sig imellertid i ett sådant tillstånd af regelbunden rörelse, att en hvila måhända ej är behöflig och ett stillastående i alla händelser ej möjligt. Bildning och undervisning, jordbruk, handel, näringar och kommunikations-anstalter, allt står i utveckling, förkofran, tillväxt, med anspråk på nya, kraftiga åtgärder för tillfredsställandet af hvad man för korthetens skull kallar tidens fordringar. Vigtiga äro under sådana förhållanden representantens åligganden, stort hans ansvar, och ej minst inom det stand, hvilket af ärfda rättigheter manas till hågkomst af efterkommandes anspråk; för hvilket hvarje tanke på den närvarande dagen naturligen medför en bliek met forntid och framtid, och hos hvilket således betänksamheten åtminstone kan vara tacksamhetens och fosterlandskärlekens nödvändiga följd. Med djup känsla af sina pligter går derföre ridderskapet och adeln en ny riksdag till mötes, men ock med glad förhoppning, att under enig samverkan med sina medständer kunna bidraga till ett älskadt fosterlands ära, lycka och förkofran, sålunda uppfyllande jemväl E. M:ts landssaderliga vilja och afsigter. I Ärkebiskopens ödmjuka tal yttrades: Inför E. K. M. frambär presteständet sin underdäniga helsning. Lika med alla öfriga E. K. M:ts trogne undersåtar erkänner presteståndet E. K. M:ts visa och trogna vård om fäderneslandets angelägenheter och aflägger derföre sin djupa och vördnadsfulla tacksägelse. Under den tid som förflutit, sedan presteståndet sist vid E. K. M:ts thron var församladt, har genom den barmhertige Gudens nåd och under E. K. M:ts faderliga styrelse mycket godt