Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1856, sida 1

Riksdagen. Helsningstal. Af dessa återgifva vi först i deras helhet biskop Thomanders tal å Presteståndets vägnar till de tre medstånden Till Ridd. och Adeln: vlögvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk! Höglofl. Ridd. och Adel! Det nu till riksmöte församlade presteståndet hembär genom sina deputerade till rikets ständers främste män sin uppriktiga välkomsthelsning och sin hjertliga välönskan. Den vill gerna vinna ett värde, denna välönskan, och den söker det i den gemensamma kärleken till det gamla väl berömda och välbördiga land, hvars namn gemensamt vidgar våra bröst, hvars forntid gör vår största jordiska ära och hvars framtid Försynen, som tager det bästa i sin tjenst, lägger tyngst på de känsligaste hjertan. Den ädla ömtålighet, som utgör det ena bland kännetecknen på ett ridderligt väsende, har utan tvifvel den bestämmelsen att de, som i striden innehafva de främsta platserna, må lifligast känna icke allenast de stygn som redan träffat, ty då är det för sent, utan äfven dem som ännu endast måttas till hälften. Det är detta slags förutseende, denna alltid vaksamma omtanka för samhällets bestånd, hvilken grundlägger fosterlandets tacksamhet för dess upprätthållande krafter. Man kan icke tänka sig ett samhälles bestånd, utan att dermed framkalla föreställningen om dess förkofran. Sverges inbyggare behöfva vid denna tanke icke skygga tillbaka för blicken på sin närmast förflutna tid. Ser fosteriandsvännen också endast på det sednaste riksmötets dagar, så finner han många hufvudsakiiga åtgärder för detta lands förökade välstånd då icke endast ifrågasatte, utan äfven beslutade och genomförde. Af alla dessa finner han ingen, som icke blifvit af Sverges ridderskap och adel verksamt understödd. Presteständet är hvarken det enda eller det sista att erkänna detta hedrande och lyckliga förhållande. Det är icke ovant att inom detta hus finna förenade vidsträckta insigter och mogen erfarenhet både i krigets värf och i fredens, både i statsmannens och den enskilde arbetarens. Det ena yrket som det andra idkas ej längre med framgång utan vetenskapens hjelp. Ingen ädel man försmår i våra dagar att höra hennes råd. Hvad fosterlandet derpå vunnit, särskildt i de sysselsättningar, hvilka det så länge varit oss af en mild Försyn förunnadt att få sköta i frid, derom har ett stigande välstånd burit oss de gladaste vittnesbörd. I våra dagar är det mindre den svenske mannen än den svenska jorden som adlas. Vettet och jorden, de adlas när de odlas. I hvilken betydlig mån ridderskapet och adeln genom sina insigter och sina oförtrutna uppoffringar och mödor i detta hänseende gitfvit värdiga efterdömen åt landet, det skall den svenska häfden sent förgäta. Måtte välsignelse och framgång kröna alla redliga bemödanden för detta goda land! Mätte allt framgent under detta hvalf svenskmanna ära och svenskmanna tro finna det klaraste återsvar! Presterskapet anhåller att i ridderskapets och adelns ynnest och förtroende städse vara inneslutet. Till Borgareståndet: Högädle hr talman, högtärade stånd! Det riksmöte, som nu församlat detta rikes ständer, erbjuder presteståndet ånyo den angenämaste anledning att till det högt ärade borgareståndet frambära sina helsningar och sin lyckönskan. De fosterländska intressen, som i borgareståndet ha sina närmaste målsmän, bära inom sig all den oförgänglighet som det förgängliga kan bära; ingen fri statssorm kan undertrycka dem, sjelfva de ofria kunna icke vilja det, och äfven då, när en förblindad statskonst förqväfver dem i sina lindakläder, sker det af en förvänd månhet att skydda dem mot hårda vindars inflytelse. Det beror på en anordning, belägen vida utöfver all mensklig klokhet och beräkning, att dessa sysselsättningar, som skulle synas de enskildaste af allt enskildt, hafva varit de verksammaste medlen till utbredandet och befästandet af allmän anda, allmän frihet och allmän upplysning. Inom städernas murar har arbetet aldra först begynt att känna sig fritt, och der dröjer det längst att underkasta sig slafveriet. Den fria tanken och det fria ordet äro gamla stadsboer, och sjelfva den himmelska sanningen, som är en främling öfverallt på jorden, har under betryckta tider inom de fria städerna funnit det herberge och det skydd, som de öppna fälten förnekat eller erbjudit utan ändamål. I ingen tid har den stora industrien varit högre aktad än i våra dagar. Faran är ieke nu att hon skulle undertryckas, utan den att hon skulle för mycket minnas sig sjelf och alltför litet det myckna, som behöfver lefva både öfver och bredvid henne. Det svenska borgareståndet har aldrig varit så verldsborgerligt, att det upphört att vara svenskt: det har ännu den storsinthet och det mod, som fordras, för att värna både sanningens och fosterlandets rätt. Måtte detta rikes borgerskaps sjelfständighet och trefnad fortfarande blifva en borgen för fädernesI