Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1856, sida 2

HA IvVvUe 41141) MV vkk) xk DH ga några temligen slående bevis. Sedan 1809 har i Finland blifvit anlagdt ett läroverk för landtbrukares bildande, i Sverige sexton; under samma tid hafva i hinland blifvit inrättade 2:ne landthushållningssällskaper, i Sverige tjugotvå; i Finland har utgilvits till vägar och kommunikationer 310.000 pappersrubel (170,000 rdr bko) och till jordbrukets befrämjande 250,000 rub. s:r (F3.100 rdr bko); i Sverige till förstnämnde ändamäl 2,998, S33 rdr och till det sednare 2,500,000 rdr, oberäknadt 1,408,000 rdr, allt bko, till skiften och afvittringar. Som man ser stå icke dessa anslag i lika förhållande till de båda ländernas folknummer. Hvad åter beträffar resultaterne af dessa ömsesidiga bemödanden, så tyckas de lika litet gifva finnarne någon synnerlig anledning till öfvermod. En författare, för hvilken hr Rein sannolikt hyser ganska mycket förtroende, uppgifver nemligen uti ett år 1853 utgifvet arbete, benämndt Statistisk teckning af Storfurstendömet Finland sid. 97, att landets årliga behof af råg och hafre, som mäste fyllas utifrån, uppgår till icke mindre än 1,019,594 tunnor, obeäknadt åtgången vid yräneinsbrannengen. Deremot utförde Sverige, under sistlidet år, 1,721,3Å tunnor spanmäl utöfver hvad som betäckte rikets spanmålsimport. Äfven på ett annat ställe har statistikern Rein gifvit högtilstalaren Rein en ledsam dementi. Då nemligen den sednare med mycken salfvelse berättar om det nödbröd sinnarne stundom under svenska tiden mäste förtära, samt huru den yngre generationen nu endast känner sådant traditionsvis, får man uti ofvannämnda arbete af den förre, sid. 102, läsa en helt annan bekännelse. Eiter att hafva omtalat, det bönderne i Wiborgs län vansköta sitt jordbruk, men genom frakter och transporter förskaffa sig ryskt mjöl, säger författaren: oInförsel af mjöl från Ryssland är dock, i synnerhet under missväxt, ofta nog ett behof äfven för de öfriga landskaperna, och der tillförsel tryter, nödgas man taga sin tillflykt till su-rogater, Såsom snstempall halm, islandsoch ren-mossa, roten af misane (call: palustris), och tullbark m. m., samt blanda dem i det knappa mjölet. I de nordöstra Jandskaperna finnas ock orter, der nodbrudet föga någonsin ajlägges.? — Vi tillönska således hans magnificens litet bättre minne till en annan gång. Telegrafrapport för dagen tillkännagifver utnämnandet af borgmästaren assessor Asker till talman i borgareståndet, och af grosshandlaren Schwan till vice talman i samma stånd. Vi hafva med en viss nyfikenhet afvaktat denna utnämning, emedan den måste anses betecknande derför huruvida vederbörande hafva något allvar med att bryta med det gamla systemet eller ej. Ty om utnämningen af biskop Annerstedt till vice talman i presteståndet kan erhålla något försvar deri, att sannolikt presteståndets val fallit på denne biskop, derest ståndet haft rätt att sjelf utse sin talman, så hade utnämningen af konservativa talmän i borgareståndet aldrig kunnat härmed försvaras, utan hade tvertom, ifall man haft denna princip för ögat, måst ännu skarpare ogillas. Denna utnämning hade sålunda röjt att de gamla sympathierna vore oförändrade och att de steg, som blifvit tagna i annan rigtning blott varit spegelfäkterier, med hvilka man sett sig nödd och tvungen att blidka opinionen, särdeles som man behöfver dess biträde i åtskilliga dynastiska planer. Assessor Lagergrens död lemnade dessutom vederbörande fria händer, att kunna tillsitta en liberal talman, utan att stöta motpartiet för hufvudet. Hade sålunda, såsom inan befarade, hr Stolpe blifvit utsedd, så ha de man utan tvifvel ännu en gång kommit på det rena med systemet. Nu har hr Askers utnämning åter lemnat sakerna in suspenso, enär på samma gång den konservative StrindInnd blifvit utsedd till talman i bondeståndet, en utmärkelse, som sannolikt icke blifvit honom till del, derest ständet fått sjelit välja sin ordförande, såsom rätt och billigt vore. Lgges härtill att hr Asker, vid den förflutna riksdagen, visade sig temligen hvad man kallar Perå, så finner man att vederbörande tillräckligt med andra handen återtagit hvad de gifvit med den ena. Är det verkliga meningen att fullfölja detta system? Är det meningen att så klappa det ena barnet, att det andra icke grätero, eller med andra ord att åter sätta den berygtade svänggungan i rörelse? — 5å tyckes det, oaktadt man en tid hade anledning att hoppas något annat, hoppas nemligen att ett nytt syUAi. AAh Inva nALtilroan