Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1856, sida 1

sin förlorade lycka. Man bar en lång, svart sammets-nattrock, som gjorde hans höga gestalt ännu mer imposant, men hans skuldror tycktes svigta under en osynlig, alltför tung börda, ty de voro något framåtböjda, likasom äfven hans lätt sänkta hufvud antydde en viss undergifvenhet, hvilken med hans stilla väsende syntes lika naturlig som värdig. Men hvad som vid första anblicken ingaf mig den fasta och glädjande öfvertygelse, att sir Robert Grahams ande och hjerta ännu ej dukat under för sitt ödes slag, var hans fria, kraftiga, manliga panna, på hvars breda och rena hvalf tronade det fastaste förtroende till Gud i förening med en barnafrom, men oryggligt beslutsam undergifvenhet under Den Allsmäktige Skaparens oföränderliga vilja. — Ni är mycket god, min herre, började han i en ton, som ljöd serdeles intagande och välklingande, — ni är mycket god, som så scut gjort er besvär för min skull ... jag tackar er hjertligt. Han räckte mig ännu en gång sin hand. Jag hade beslutat att genast taga honom ur hans villfarelsc, ty jag längtade att förkorta hans lidanden, om också blott med en minut, och ville genast upptäcka allt, ehuru med iakttagande af all försigtighet. Jag svarade derför utan tvekan: — Ni misstager er om min person, sir Robert Graham. Jag är ej så lycklig att hafva blifvit hitkallad på er begäran. Ilvad jag gjort, har jag gjort af egen drift... ty jag har redan länge sökt er... Han betraktade mig förvånad och utbrast: — Huru? Ni är då icke herr doktor — från C—2 — Jag är visserligen läkare, syarade jag, — men heter ej och är ej heller frän C—. Jag kommer längre ifrån ...