Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1856, sida 1

inom kristendomens historia än den talska uppfattning, som der gjort sig gällande, af begreppen kyrka och tro; det kunde tilläggas af begreppet: prest. I Såsom en förberedelse till den utredning, som detta påstående tarfvar, torde följande, förut sagda ord ) få upprepas, ord, som förekomma i formen af ett svar till en vän, landtpresten, som sakrikt och med den fromhet, som utgjorde grunddraget i hans karakter, afhandlat frågan om prestens ställning i våra dagar. Vi återgifva ur detta svar följande: Såsom lärd theolog vet du bättre än jag, huru det förvillande begrepp snart insmög sig bland kristendomens bekännare att orden församling och kyrka, som ursprungligen voro ett, (ecclesia) söndrade sig, och snart till och med blefvo hvarandra ganska motsatta. Vi känna af kyrkohistorien striderna mellan de judisktoch de hedniskt-kristna, af hvilka de förre ville bibehålla en stor del af den mosaiska ceremoniallagen. Till irots af Pauli dels försonande, dels varnande ord, segrade denna åsigt så till vida, att ett presterskap, ett Clerus, uppstod, i många fall bildadt efter det Levitiska presterskapets förebild, hvilket åtog sig medlarekallet mellan Gud och församlingen. Sedan detta presterskap, som grundade sina anspråk på makt, uppå det yrkandet, att kyrkan (den är nu liktydig med: presterskap) utgjorde det andliga elementet i samhället, hvilket, liksom själen bör råda öfver kroppen, borde herrska öfver det verldsliga, — nått höjden af sin makt, kunde dess chef blifva hela kristenhetens öfverhufvud. Detta var Gregorii VII:s verk. Kyrkan beherrskade nu, ) ehuru ej utan protester, hela det verldsliga samhället; och Påfvedömet beherrskade kyrkan. Det sednares (papismen) välde rubbades förr än den förras, ty under det påfvedömet började vackla genom den stora schismen, efter flyttningen till Avignon, fortfor kyrkans makt orubbad till Reformationen. Dock blef det ej förrän nu offentligen och de jure förklaradt att kyrkomötet var öfver Påfven. Härmed var dennes makt bruten och erhöll endast för kort tid ett farligt stöd uti Loyolas anhängare och efterföljare, jesuiterna. Liksom under medeltiden mångfaldiga röster höjt sig utur presterskapet (kyrkan) med opposition emot Påfvedömet, så höjde sig äfven ur församlingen många röster emot presterskapet. Dessa sednare röster äro de för oss mest anmärkningsvärda, och man bör ihågkomma, att deras opposition rörde egentligen endast religionens praktiska sida, och äro att noga skilja ifrån de theoretiska stridigheter, Som, alltifrån kyrkofäderna till och med skolastikerna och ännu vidare, nästan oaflåtligen pågått inom sjelfva presterskapet. Församlingens protest var, sade jag, af praktisk art: I den omfattade det kristliga lefvernet, fordrade en rening, en reform derutinnan, som drabbade dogmerna först då dessa befunnos stå i strid med hvad till det kristliga lifvet hörde. Men som detta fordrar att hvarje menniska är sjelf inför Gud ansvarig för sina handlingar, så blef derigenom det katholska presterskapets hela grund rubbad. Under det detta presterskap temmeligen tolerant åhörde och deltog i alla de theoretiska strider, som fördes i dess sköte, så förklarades alltid församIingens protest, i afseende på religionens I praktiska sida, såsom kätteri och behandlades såsom sådant, med inqvisition och korståg. Sådane röstor ur församlingen voro: Petrus Waldus, Johannes Huss, Wiclef, Luther m. fl. Du vet att då den sednare först uppträdde, ansågs hans opposition af föga vigt, derför att man trodde det vara blott en strid om några lärosatser emellan Augustiner-Orden, dit Luther hörde, och de andra munkordnarne. ) I Örebro Tidning, d. 5 och 7 Mars 1850, såleI des för öfver 6 år sedan.