Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1856, sida 1

— I detta ögonblick blef Bob något tillbaka. Han hade stigit af sin häst, för att sastare tilldraga den lossnade sadelgjorden. Jag red långsamt vidare; ju närmare jag kom det lilla huset, desto större och präktigare framträdde det ur den omgifvande skymningen. Nu var jag redan så nära, att jag bakom det glesa staketet varseblef en man, hvars utseende jag likväl, i anseende till skymningen, ej noggrant kunde iakttaga. Det tycktes mig, som om jag vid mannens fötter såg något mörkt röra sig. Jag undersökte nogare.. och fann det vara en stor, mycket stor svart hund, som med halsen framsträckt och svansen släpande efter sig närmade sig från staketet, i början långsamt, likasom krypande, men snart allt hastigare, tilldess han plötsligen i väldiga språng störtade emot mig. Jag höll in Bravour. Mannen bakom staketet hvisslade på hunden, men denne lydde honom icke. Jag fattade min ridpiska, ty hunden var mig nu helt nära och tycktes verkligen vilja angripa mig. Jag kunde se hans oerhörda hufvud, täta mahn, som lejonartadt omgaf hans hels, hans breda bröst och stora hvita tänder ... men i trots af detta vilda utseende märkte jag ögonblickligt, att han ej hade något ondt i sinnet. Ilan stannade tätt intill mig, uppgaf plötsligt ett högt, genomträngande tjut, hoppade upp mot Bravours hals, skyndade bakom mig och tog ett nytt språng upp på hästens rygg, hvarefter han vädrande åter gjorde några väldiga hopp kring hästen och slutligen uppgaf ett ännu starkare glädjetjut, i det han viftade svansen och reste sig I upp på sina stora baktassar. —