Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1856, sida 1

— — q— ä — — Men betydelsen af Luthers hela upptr: ädande likasom hans föregångares, låg i den praktiska reform han fordrade; det var härigenom han, likasom de andra, fann genklang i forsamlingen, för hvilken de spetsfundiga lärostriderna voro städse främmande och måste så vara. Det är på denna grund jag påstår — och du skall troligen hålla med mig häri, ifall du fattat min kanske otydligt framställda tankegång — att alla dessa nyss nämnde reformatorernas röster voro röster utur församlingen, oaktadt jag väl vet att de som först höjde dem voro prester. Att derföre, såsom mången vill, härleda reformationen ifrån presterskapet sjelft, derföre att presterliga individer uppträdde i spetsen för densamma, är lika origtigt, som att, såsom också mången vill, härleda de svenska folkrörelserna under Engelbrecht och Gustaf Wasa, såsom utgångna från Adeln, derför att nämnde hjeltar voro Adelmän. I ena som i andra fallet var det stora enskilda män ur de mäktiga korporationerna, som uppträdde mot den korporation de tillhörde. Man kan således säga att all genomgripande religiös protestantism, som vi hittills i historien sett, varit af praktisk betydelse, haft lefvernets reform till ursprungligt syftemål, och, med detta till innehåll, varit en kyrkan-församlingens protest mot kyrkan-presterskapet. Men inom den lutherska protestantismen blef icke denna protest till alla delar utförd: Det är sannt att den lutherske presten återfördes till uppdraget att vara lärare — häraf det nära samband, som ännu i dag finnes mellan kyrkan och skolan —; dock blef han såsom religionslärare ännu något mer, han blef äfven själasörjare, och erhöll i denua egenskap en särskild invigning (du vet att äfven många af våra lutherska prester hänga fast vid den katholska successio apostolica, och fröjda sig åt att den inom vår kyrka ej blifvit afbruten), blef den ende, rättmätige ordets predikare, utdelaren af saeramenten och förrättaren af åtskilliga ceremonier, såsom t. ex. äktenskapets helgande med kyrklig invigning. Derest icke alla dessa förrättningar utföras af en invigd prest anses de sakna gällande kraft. (Det enda undantag jag i detta fall i den lutherska kyrkan känner är: nöd-dopet). Kyrkobegreppet härutinnan är så strängt, att hvad som utgånget från en prest, utan både tro och sedlighet, är fullt giltigt och bindande, är ogiltigt och olagligt om det utgår ifrån en den frommaste och sedligaste icke-prest (laicus). Sålunda har inom den lutherska församlingen ett presterskap bibehållit och utbildat sig, skiljdt ifrån församlingen och med hierarchiska institutioner och begrepp. (Jag hoppas du ej deriverar hierarchie från hieron, och förklarar det såsom det heligas makt.) Men alltmer som detta presterskap stelnat i afseende på kristlig anda, och äflas att vinna de jordiska fördelar: makt och egendom, hvars fåfänglighet de för andra predika: alltmer der bildat sig en renlärighet, fotad på Luthers lära, liksom katholicismens på kyrkofäderna och traditionen: alltmer bokstafstron blir dess lära, och det jordiska dess begär; alltmer hafva äfven röster höjt sig utur församlingarne, som fordra ett renare kristligt lefverne och såsom villkor derför, en friare, varmare kristlig lära. De mest kända yttringarne häraf uti vårt land, äro med alla sina förvillelser, de 8. k. Läsarne. I andra länder finnas mångfaldiga sekter i samma anda, mer eller mindre söndrande sig från den rådande kyrkan (separatistiska.) Alla dessa vilja, äfven om ej alla uttala satsen så, återföra kyrkan till dess ursprungliga begrepp: församling (ecclesia). Det torde ej vara alldeles ovigtigt att minnas dessa omständigheter, då vi tala om prestens ställning i vårt land, och frågan får en särskild betydelse i detta ögonblick då en luAA INTE RESTE IIS NNE ETEN ENN — —