Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1856, sida 1

Bravour å sin sida förhöll sig i början stilla och inskränkte sig till att med sitt venstra öga noga betrakta hunden; men vid det första ljudet från denne spetsade han öronen och började gnägga, högre än vanligt, i afbrutna. stötvis frambragta toner, hvarefter han smekande sträckte sin stolta hals mot den omkring honom springande hunden. Jag åsäg stum och förvånad detta besynnerliga uppträde, då i detsamma Bob kom framridande och ropade: — Ha! Othello, Othello! Det är ju Othello! ... Nu föll det likasom fjäll från mina ögon och mit hjerta. Jag glömde mina drömmar, mitt fädernesland och sprang, i kapp med Bob, ur sadeln, under det hunden, likasom vansinnig af glädje, tjutande skyndade tillbaka mot staketet. Nu steg den obekante ut genom porten och närmade sig mig... det blef mörkt för mina ögon ... och dock såg jag klart, ty i min själ var morgonrodnad ... jag såg likasom med mitt andliga öga prestmannen Graham framför mig. Jag erfor en känsla, såsom om mitt hjerta vela stanna ... en rysnlng genombäfvade mig ... mer straxt derpå kände jag ett obeskrifligt lugn. P: min vink hade Bob, som genast ville bryta löst tyst dragit sig tillbaka, fattat hästarnes tyglar och gått afsides med dem. Ännu ett ögonblick ... och jag hade samlat mig Jag visste, hvad jag hade att säga och göra, sam grep derför genast verket an. — Sir, sade jag till den gamle manaen, hvars an: letsdrag mörkret hindrade mig att tydligt urskilja, — väntar ni en läkare? (Forts.)