Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1856, sida 1

mig, var den knappt i ständ att lösrycka mig ur mina drömmar. — Rid till honom, Bob. sade jag sakta. — man kan på sådant afstånd ej noga iakttaga hans utseende. Rid dit bort och se efter, hvem han är. Bob red försigtigt nedför den brante backen, och jag var åter ensam. Sedan min blick ännu en gång siugit öfver nejden, huset, popplarne, himmelen; sedan jag ännu en gång tänkt på sädernehemmet, slet jag mig med saknad från den herrliga anblicken och red långsamt till Bob, som under tiden hade kommit fram till ryttaren, vexlat ett par ord med denne och derefter i sakta mak ocgifvit sig tillbaka. — Det är ingenting, sade jag för mig sjelf; — annars skulle Bob rida fortare. — Det var icke han, sir, ropade Bob, då han kommit mig närmare. —e Det är en läkare från närmaste småstad ... han har blifvit kallad till en sjuk dernere. oo Och dermed pekade Bob på huset, som låg till venster i dalfördjupningen. os — Också en läkare! tänkte jag; — det finnes då en lidande menniska der under det vänliga taket! ... Ack, äfven jag söker en sjuk ... ett sjukt hjerta, för hvilket jag medför den kostligaste balsam. Vi redo stillatigande ned till den lilla bryggan, öfver hvilken vi måste passera, för att komma till motsatta stranden af den lille bäcken. Men den obekante ryttaren, som äfven skulle taga sin väg öfver bryggan, närmade sig redan från andra sidan, och vi mäste sammanträffa ungefär på midten af densamma. Jag kastade en blick på honom och fortsatte lugnt min väg, i det jag, för att undvika en fördjupning, vände mig något till venster.