Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 1

lägenheten existerar i sjelfva verket icke. Men icke heller välmågan, icke heller öfverflödet på förtroende, så farliga de annars må vara, hafva förorsakat denna icke-existerande förlägenhet. Ehuru naturligtvis förorsakande krångel, hafva likväl de för denna gång ej medfört sådane följder, ty franska regeringen sjelf har i gin vishet afvärjt deras skadliga inflytande. Genom en lycklig nödvändighet hafva regeringens ansträngningar mera syftat till att hämma än sporra den allmänna ifvern, samt att genom upprepade varningar hålla spekulationen inom förståndets och varsamhetens gränger. Sålunda hafva, enligt herr Magne, de vanliga orsakerna till kommerciella svårigheter varit så overksamma eller motverkade, att vi icke äro berättigade att i dem finna grunden till det missförhållande, som herr Magne påstår endast vara till i folkets inbillning. Det sista argumentet skulle emellertid varit ännu mer slående, om det kunnat bekräftas, att regeringen icke blott försökt hålla spekulationen inom varsamhetens gränser, utan också lyckats i sitt försök. Sanningen är den, att medan regeringen ängsligt beskyddade sina egna lån och egna allmänna arbeten från medtäflan af nya företag, gjorde den ingenting för att hämma Credit-Aobilieris omätliga operationer, ej heller kunde den förekomma spekulationen i utländska jernvägar. Detta är emellertid ett ömtåligt ämne, och rapporten vidrör det endast med ytterst milda hänsyftningar. Bankens och allmänna kreditens förlägenhet, säger ministern, härleder sig icke från en verkligt svår ställning, utan från ett tillfälligt öfverflöd. Naturen af detta öfverflöd är icke närmare beskrifven. Det är icke ett penningeöfverflöd, ty då skulle banken ej varai förlägenhet, ej heller öfverflödande kredit, ty äfven krediten säges ju vara i förlägenhet. Hvad är det då för slags öfverflöd? På företag måhända? Men regeringen har ju lyckligt hämmat dem! Dock — det torde ej vara mödan lönt att fråga efter beskaffenheten af ett öfverflöd, som enligt vår åsigt endast finnes till i herr Magnes inbillning. Fortsättande sin vetenskapliga undersökning af de angifliga orsakerna till det onda, kommer herr Magne till utförseln af reda penningar, som, enligt herr M:s uttryck, blifvit omtalad. Denna fråga affärdar han med den upplysning, att skilnaden i värde mellan utförseln och införseln sedan 1850 varit icke mindre än 1,360 millioner francs till Frankrikes förmån, hvilket nödvändigt måste förorsakat en stor införsel af reda penningar till balansens jemnande. Hvad har då blifvit af alla dessa penningar? Herr M. besvarar denna ganska naturliga fråga med följande deklamatoriska fraser: Summan är ej förlorad, sire; den är i landet; den har ingått i de rörelsens tusen pulsådror, som föra safter till de allmänna arbetenas, manufakturernas, åkerbrukets och handelns talrika verkstäder: den fyller de nya behof, som uppkomma af samhälls-verksamhetens utveckling, samt befruktar och förökar den allmänna välmågan. Då allt är så tilifredsställande och på samma gång så klart — då det är ett faktum, att 32 millioner pund sterling under de sistförflutna 6 åren förökat Frankrikes metalliska rörelse, och det likaledes är ett faktum, att rörelsen är liflig, verksamheten stor och allmänna välmågan ökad, hvad är det då at klaga öfver? Hvad är det då att förklara? Hvartill denna redogörelse? Det är sannt, att oro ickedestomindre yppat sig. Detta erkännes. Dåliga skördar och uppköpet a! silke utrikesifrån hafva utöfvat verkan på penning-utförseln; men då penning-införseln, enligt herr M:s uppgift, under de första åtta månaderna af det löpande året öfverstigit uförseln med icke mindre än 72 millioner francs, så är det ju alldeles obehöfligt att