Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 1

Denna noggranna uppgift var mig af stort värde. Naturligtvis var hans väg äfven min väg; dock var jag icke enig med mig sjelf, om jag helt tidigt nästa morgon före daggryningen borde resa vidare eller hellre låta hästarne hvila ännu ett par timmar och om qvällen upphinna honom i byn E—. Efter någon öfverläggning föredrog jag det sednare dels för att skona hästarne, dele emedan det var osäkert om ej mannen likaledes ämnade fortsätta sin resa före daggryningen och således, i trots af min skyndsamhet, kommen före mig. Hade jag i värdshuset kunnat erhålla en vagn eller blott en frisk häst, skulle jag ickedestomindre genast fortsatt min väg för att på en gång upphinna honom, ehuru jag ej kände vägen och i nattens mörker lätt nog kunde afvika från rätta kosan. Då emellertid detta ej var fallet, måste jag stanna qvar, lugnt afvakta morgonen och tåligt uthärda i mitt engång fattade beslut. och att detta beslut var det bästa bevisade utgången. Ty när vi följande morgon ankommo til det ställe, der viscountens af Dunsdale tjenare hvila öfver natten, hörde vi, att han redan tidigt bruti upp. och att jag således under inga förhållander kunnat träffa honom derstädes. Denna dag förde oss vår väg genom en af de skönaste eller åtminstone genom konsten mest förädlade trakter af England. Sakta sluttande höjder och en herrlig grönska på marken och de urgamla trä: den voro öfverallt att se, så långt blicken nådde Likasom ordnade i en fortlöpande kedja visade sig den rikaste engelska adelns präktiga landtgods; jagtparker och djurgårdar, den ena ståtligare inhägnad än den andra, följde på hvarandra; trädgårdsanläggningar efter den nyaste smaken, med oerhörd lyinrättade vattenledningar och springbrunnar, volierer