Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 1

sen betrakta krisen i Frankrike såso ten ur en verklig och icke inbillad finansförlägenhet. Herr Magnes rapport döljer också under de klingande fraserna och under det rökverk, han tänder för den kejserliga visheten, så många inre motsägelser, att den för en kritisk blick snarare rättfärdigar den allmänna farhågan, än framvisar det grundlösa i densamma. Times har företagit sig att blotta dessa motsägelser i följande artikel, som förtjenar att läsas vid sidan af herr Magnes rapport: Franske finansministerns rapport är ett opus, som förutsätter antingen en utomordentlig insigt och skarpsinnighet hos ministern eller utomordentlig okunnighet och dårskap hos franska allmänheten. Herr Magne vill bevisa, att ett förhållande, som är faktiskt, ändock icke bör existera, ty faktiskt är, att i Frankrike för närvarande råder brist både på förtroende och penningar. Så döma åtminstone alla andra, utom herr Magne, och vi kunna icke hjelpa, det vi icke tilltro herr Magne att ensam hafva rätt och alla andra att hafva orätt. Herr Magne jemför det närvarande med det förflutna och kommer till den slutsats, att franska handeln är i den aldra förträffligaste ställning, att handelsbalangen är till Frankrikes fördel, att 800 millioner francs mera guld och silfver nu äro ilandet, än det var för 6 år sedan, o. s. v. Men i trots af alla dessa gynnsamma förhållanden råder likväl en nästan panisk kris i den franska banken. Huru förklara detta? Herr Magne liknar en person, som om en dödssjuk påstår, att denne kan gå och stå, äta dricka och sofva, oaktadt beviset för motsatsen är närvarande och afgörande: den sjuke försöker nämligen, men kan icke. Om herr Magne hade inskränkt sig till att söka bevisa. att franska handeln möjligen kan repa sig utan användning af utomordentliga och våldsamma läkemedel, så hade de skäl, han framkastat, varit tillräckliga. Ingen af oss vet, huru saken om ett eller ett halft år härefter skall förhålla sig, men obestridligt är, att penningebehofvet är stort, att handeln är lidande och en panisk fruktan rådande. Herr Magne vill nu visa, att intet verkligt skäl finnes för detta tillstånd, men då tillståndot likväl är sådant det är, måste herr Magne hafva orätt. Rapportens hufvudändamål är att bevisa det grundlösa och oförståndiga i den rådande bristen på förtroende inom Frankrike, men hvarför detta misstroende existerar är dock en fråga, som herr M. icke helt och hållet kunnat undvika. Han påpekar de ovanliga tilldragelserna under årets lopp, ett år, som på en gång synes hopat alla landsplågor öfver Frankrike, krig, kolera, öfversvämningar och dyr tid, I fordna tider, påstår han, skulle en enda af dessa landsplågor bragt landet till branten af sin undergång, men i år har deras samlade styrka ej utöfvat en sådan verkan. Att medgifva, det dessa olyckor verkligen skakat Frankrikes handel, hade varit detsamma som att medgifva tillvaron af en verklig skakning, men detta undviker herr Magne sorgfälligt. Nu omtalar han dem blott, för att med uppgifter rörande budgeten, banken och skattkammaren bevisa, att alla möjliga naturliga och sociala olyckor, som kunna drabba ett land, vid detta tillfälle varit jemförelsevis oskadliga, åtminstone i sinancielt hänseende. Om vi nu taga herr Magne på orden och ingå derpå, att kriget, koleran, öfversvämningarne och dyrtiden vid detta serskilta tillfälle icke utöfvat sin annars oföränderliga verkan — kommerciel förlägenhet — så måste vi annorstädes söka orsaken till denna förlägenhet, eftersom den likväl existerar. Möjligtvis — herr Magne hänsyftar också derpå — är det sjelfva öfverflödet och välmågan, som alstrat denna förlägenhet; det vill med andra ord säga: för