Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 1

— Men det är likväl möjligt, att detder budet från Dunsdale fick veta det. Hvart red han hän? — Deråt, sir, åt värdshuset, som jag nämnde; han ville der fodra sin häst; men han red duktigt på. . han hade en rask klippare .. och ni kan icke mer upphinna honom. Det är emellertid dender vägen. — Då ännu en gång god natt och mycken tack, min vän! Det är tid att jaga efter honom. Kastande mig i sadeln och manande på Bob trafvade jag raskt framåt på den betecknade vägen. — Hästarne, ack hästarne! suckade Bob. — Med hästarne må det gå som det kan. Nu gäller det att komma fort. Stupar din, köper jag dig en annan; Bravour häller nog ut. Det fanns nu ett hopp, ett visserligen svagt, men tillräckligt att sätta mitt blod i frisk svallning och min själsverksamhet i en viss riktning. IIuru lätt jag nu kände mig, huru glad och munter ! All tyngd, all tryckning på mitt sinne var försvunnen; det tycktes mig, som om jag först i går tågat ut och redan i dag skulle nå mit mål. Ännu denna afton upphinna budet kunde jag icke, ty det hade alltför stort försprång, men jag kunde dock följa dess spår och slutligen finna det, om jag blott toge natthärberge på samma ställe, hvarest det tagit in. Mer hoppades jag till en början icke. Emellertid blef det småningom allt mörkare; våra hästar trafvade raskt, men ponyn blef dock något tillbaka, och svetten rann af honom. — Men, sir, sade Bob hastigt, — jag vet icke, hvarför vi skola hafva så brådtom. Dag blir det ju ändå icke förr än i morgon, och om vi i qväll ej skola resa längre än till detder värdshuset, kunna vi ju ilagom skridt komma dit tidsnog. Min lille Wallach är alldeles våt af svitt och redan osäker i gången.