Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1856, sida 2

lig gaslysning. — De här begagnade apparaterna hade vid påtåändningen en krans af tio strålande spetsiga lågor af omkring två tums längd hvardera. Apparaterna äro af två slag, hvaraf de som gifva starkaste skenet kunna innehålla gasolja för 16 timmars lysning. För de apparater som lysa något svagare är samma qvantitet tillräcklig att lysa en sjerdedel längre tid. För att påtända en dylik apparat lärer erfordras 2 minuter innan rörmynningen blifver tillräckligt varm från en påtänd sticka eller ljus för att gönderdela gasoljan och påtända gasen, som sedan oupphörligt sönderdelar oljan i samma mån gasen förbrinner. Skulle man fästa afseende vid en hastigare påtändning, kan denna sannolikt blifva ögonblicklig genom en nedanför lågorna anbragt liten cirkelformig urholkning, deri man häller sprit eller terbentinolja. som påtändes och upphettar gasoljan till brinnande. Då det fordras en sädan längre tid, är deraf klart att gasoljan ej kan vara af den eldfarliga natur, gom t. ex. kamfin, hvilken fattar eld och exploderar, så fort någon eld kommer i dess närhet. Sannolikt är gasoljan ej af eldfarligare beskaffenhet än vanlig lampolja. Kostnaden för en dylik krans af tio brinnande lågor uppgår i timmen till 4 sk. rgs, eller rättare 31 sk. B. T. tillägger, att lysningsapparater, förfärdigade i England, säljas i Borås af ofvannämnde hrr Boyd och Broberg för 10 rdr bko stycket, men kunna säkert tillverkas hos oss af hvarje skicklig metallarbetare; gasolJan tillverkas af nyssnämnde herrar sjelfva på platsen. — Nerikes Allahanda väcker åter den inslumrade uppmärksamheten på vårt postvasen, i följande ord: Det kan måhända ej skada att, så nära riksdagens början, fästa uppmärksamheten vid en sak, som sedan längre tid tyckes vara glömd. Då för några år sedan poströfverierna voro, om vi få så uttrycka oss, moderna, omtalades och omskrefs mycket nödvändigheten af andra befordringsmedel för brefposterne än de hittillsvarande, så inrättade att de någorlunda kunde bevara såväl postförarnes lif som den enskildes egendom. Någon reform såväl i denna som flera andra vigtiga frågor inom detta embetsverk hafva emellertid ej afhörts och vi tillåta oss att återkalla dem i vederbörandes minne. Det nuvarande befordringssättet med brefposterne är troligtvis det minst säkra som någonsin kunnat uppfinnas. De snart sagdt otaliga poströfverierne och försöken dertill äro talande bevis för sanningen häraf. En läderväska, som vid hvarje hästombyte (d. v. s. ungefär hvarje timma) skall aflyftas från det ena åkdonet till det andra, och liggande deri alldeles lös är väl det minst passande förvaringsrum för stora summor och då nu Kongl. Maj:t har afslagit införandet af postvexlar, finnes intet annat befordringsmedel. Vi förundra oss ej deröfver. att en gång sallna, förkastade men lösgifna eller förrymda brottslingar, begagna sig af de lockande tillfällen som hvarje dag erbjudas dem, att genom ett poströtveri, skulle detta äfven kosta en annans lif, förskaffa sig stora summor. Det tillhör staten att till-se bäde att dylika frestelser ej finnas och att äfven dess lägste tjenares lit ej onödigtvis utsättas för fara, likasom det måste vara en oeftergiflig pligt att göra något för den enskildes säkerhet. 1 intet land finnas så ömkliga befordringsmedel, både för bref och personer, som värt, och resande utlänningar anse det som cn verklig tortyr att färdas landvägen i Sverge. Vi kunna icke antaga att generalpoststyrelsen ej inser de stora brister som vidlåda postverket i många afscenden och det skulle vara en förolämpning mot styrelsens chef att förutsätta det han ej ville vidtaga nödiga förbättringar. Postverkets inkomster är så stora att de nog kunna förslå till en behöslig reorganisation och, om förhållandet ej vore sådant, kunde anslag utan tvifvel lätt af Rikets Ständer erhållas. Väntar måhända styrelsen på att jernvägarne skola blifva så snart färdiga att inga andra befordringsmedel ifrägakomma? Möjligtvis, men det blitver en ganska lång väntan, under hvilken tid många ledsamma händelser kunna inträffa och dessutom kommer jernvägsnätet cj att sträcka sig öfver hela landet, hvadan bristfälligheterna på dessa ställen skola blifva så mycket mera iögonfallande. — Oss synes att inrättande af väl jernbeslagna, mindre, vattentäta vagnar med en liten sufflett framtill, deri postiljonen och skjutsaren under oväder dock egde något skydd (sådana som öfverallt i Osterrike begagnas, der ej jernbanor framgå) vore tillsvidare det ändamålsenligaste för brefbefordringen. Det vore en tidsbesparing vid hästombytena och åtminstone någon säkerhet, då bref och paketer vore inom lås och bom, emedan röfrarne då behöfde tid på sig för att deras dåd skulle lyckas och det vore ingalunda mera besvär vid postkontoren att uttaga och inlägga brefven direkt ur och i vagnen än ur och i den tillslutna väskan, Väl konstruerade och med fjedrar vore desse postvagnar lättare än de nu vanliga bondvagnarne. För personbefordringen bör sannerligen också genom poststyrelsen staten i någon mån sörja, — dessa plågoandar, som under namn af rapphönor? eller kärlekens vingar äro resandes fasa, borde aldrig hafva funnits, men då nu så olyckligt är att de finnas, bör man ej dröja längre för att anskaffa eller anbefalla anskafsandet af något mera menskliga åkdon. En diligens är ju i större delen af Sverge känd endast till namnet, då man utomlands, med undantag af jernbanorne, ej eger andra offentliga befordringsmedel. Vi medgifva mycket gerna att kostnaderne för en dylik förbittring blefve ganska stora, men vi