Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1856, sida 1

derskrifva och ni .. ni skall vara mitt vittne ... Fort, ropade han flämtande; — fort! Vi äro ensamme. Här är nyckeln. Ilan slet en nyckel från ett snöre, som hängde kring hans hals. — Der står ett skrin . . . öppna det! Så, det är riktigt. I lådan till venster måste det ligga. Riktigt! Gif hit! Jag lemnade honom en bundt skrifna papper, bland hvilka det testamente, som gjorde Mortimer till hufvudarfving låg öfverst. — Gil mig dender pennan, fortfor han hastigt, — och skjut bordet närmare. Så . .. nu är det bra. Jag sköt bordet till honom och gaf honom pennan. Ilan skref med raska drag sitt namn ech sin titel under testamentet och tillfogade datum. — Hvad gör ni, hvad gör ni? ropade jag förfärad. — Det är ju testamentet, som gör Mortimer till er arfving? — Sir, svarade han något lugnare, — tror ni icke, att Jag vet, hvad jag gör? Så mycket förstånd har jag likväl qvar .. det skall ni straxt få se. Underskrif nu äfven ni, och bevittna, att jag är vid mina fulla sinnen . . ty det är ju det, som min käre son Mortimer önskar. — Nej, ropade jag, — aldrig! Det vore ju ett skändligt bedrägeri! Och jag började verkligen betvifla, att han egde sitt förnuft. Markisen betraktade mig med en besynnerlig blick; han tycktes i detta fruktansvärda ögonblick försöka att le. Ilans hand pekade befallande på papperet, som jag höll i mina händer, och för första gängen bemärkte jag ett gnistrande, triumferande uttryck i hans eljest så slocknade ögon. IIan ropade jublande: