Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1856, sida 1

till den nya förordningen så tyst, som om det innehållit stadgar för något hemligt sällskap, och utan några vederbörandes hörande, utan granskning af några dertill särskildt förordnade män, utan all offentlig kännedom förelagt förslaget regeringen, hvilken, enligt hvad man förnummit, först i allmän beredning, sedan i konungens närvaro, utgjort den höga skolkomitt, som under veckor och månader sysselsatt sig med att sätta prickar öfver alla i uti författningen? Skulle icke betydligt af detta kunnat förut beredas af några, gom haft regeringens förtroende dertill? Om man också uti de vigtigare frågorna haft en så bestämd öfvertygelse, att den ej blifvit rubbad genom anmärkningar, så är detju alltid en tillfredsställelse för dem, som saken rörer — och här äro de många — att med visshet veta, att deras inkast legat under regeringens ögon och blifvit väl öfvervägda. Men dessutom finnas här en mängd småföreskrifter, ja en mängd småord, hvilka ganska säkert vunnit på att hafva blifvit hänskjutna till den vidsträckta lärare-erfarenheten, hvilken nu med blott två ögon haft inträde i konungens rådkammare. IIlvarföre undandraga sig hela det skolkunniga Sverges biträde, då man kan erhålla det? Vi skynda oss att opåminte tillägga hvad som troligen skall andragas, för att ursäkta detta förhållande; att nemligen frågan nu blott var om att reglementera 1820 års skolordning efter 1849 års grunder; att frågorna blifvit genom skrifter, ståndsöfverläggningar, revisioner och skolornas föregående yttranden tillräckligt utredda; att man under sitt arbete önskade vara i fred för allt skolskrik, så väl från höger som från venster; att om ett förslag nu hänskjutits till konsistorierna, så hade, enligt dessa myndigheters lyckliga oberoende (härrörande, enligt fru Lenngrens yttrande om en annan fostrad oart: af födsel och ohindrad vana) att få svara, om och när de sjelfva vilja och tycka, förslaget icke kunnat blifva färdigt till denna, kanske ej till nästföljande riksdag, ty af hvem låter ett konsistorium, detta Guds redskap, representant af det högsta, sig befalla? Vi låta detta försvar gälla hvad det kan, men förmena ändå våra inkast icke sakna grund, och tro, att om förslaget varit tryckt, om ock i god hvila på konsistoriernas bord, så hade ständerna varit tillfredsställda, ty regeringens afsigt i skolfrågan hade då varit känd och allt tvifvel om denna afsigt undanröjdt, hvilket var väsentligare än stadgarnas form. Må det tillåtas oss att här jemföra ecklesiastik-departementets förfarande med landtförsvars-departementets, ehuru man hos detta sednares underlydande ändå icke, enligt hvad är allmänt bekant, är vand hvarken vid den öfverläggningens frihet, framför allt icke vid den verkställighetens, att få göra enligt tycke och smak, såsom under det förra. Och ändå, hvilket mycket större inrymmande här åt sakkunnige underlydandes granskningsrätt fore beslutet, fast obeveklig stränghet efter dess fattande, tvärtemot hvad vi gissa blir händelsen der? Då för tio år sedan ett nytt infanteri-exercisreglemente (armöens skolstadga) ansågs behöfligt, förordnades en komitö, bestående af medlemmar både ur värfvade och indelta armöen, hvilken, enligt grunder, som d. v. general-befälhafvaren i 4:de militär-distriktet (H. M. nu regerande konungen) hade uti en liten offentliggjord skrift angifvit, utarbetade ett förslag. Detta trycktes 1546, utdelades till alla regementeu, hvilkas chefer befalldes inkomma med yttrande och anmärkningar derom; hvarvid hvarje officer säkerligen hade tillfälle att göra sin tanke inom regementet hörd. Sedan dessa anmärkningar inkommit till komitten, togos de alla i det noggrannaste öfvervägande, och förs