Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 2

StyckegodsSlagrutan. Ur L. F. Rääls nyss utkomna arbete, Samlingar och ant ningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland, meddela vi eftersöljande redogörelse för slagrutan.! Läsaren anmodas att först uppslå v. Linnes Skånska resa, pag. 160 och genomse hans berättelse, huru en för metallers uppsökande skuren slagruta återskaffade honom 100 dukater, som voro i jorden nedlagda, för att pröfva hennes kraft, och troligen aldrig skolat återfinnas utan detta biträde. Nu mera och här i orten är det blott för vattenådrors upptäckt hon brukas. Inom sjelfva Ydre finnes för närvarande ingen, som med synnerlig framgång kan henne begagna, sedan den vidtberyktade brunnsgräfvaren Berg i Rumskulla aflidit; men en lärjunge af honom, Anders Svensson, boende icke långt utom häradet vid Skillingerums gästgifvaregård, förskrifves till aflägsna orter och lyckas, med ganska sällsamma undantag, att i sina uppgifter träffa verkligheten. En annan, hvars namn undfallit mig, men boende i Tidersrums socken, är äfven nyttjad, ehuru hans konst icke lika ofta är ofelbar, som den förres. En skicklig brunnsgräfvare dömmer med tillförlitlighet af sin rutas olika sätt att slå, icke blott om djupet till ådrans lopp och hennes styrka, utan äfven om de öfverliggande olika jordhvarfvens beskaffenhet och mötande berglager och stora stenar. De förutnämnde personerne hafva häruti icke egt något slags biträde af kunskaper om jordhvarfvens större och mindre rikedom på vatten, eller om vissa örters och gräsarters växtställe öfver ett sådant. Reglorna för en slagruta äro något olika i skiljda trakter. De hufvudsakliga sammanfattas i följande: Hon består af ett tvåklynnadt årseller fjolskott, helst på hassel, någongång af björk, en, rönn, särdeles flogrönn. De tvenne qvistarne böra vara räta, Jemntjocka och liktidigt utskjutit från förra ärsskottet, och således mot detsamma göra lika vinklar. Denna klynnas öppning måste vara i öster och vester. d. v. s. att den ene qvisten lutar åt norr, den andre åt söder. En morgon innan soluppgång, eller enligt andra uppgifter, under sommarsolståndet, eller en Söndag under det Tron sjunges, afskäres hon med en skarp knif, så att ingen spjelkning uppkommer, och enligt någras påstående, med skåret nedåt på den gemensamma stammen, som tages 1 till 13 tum lång, hvarefter löf, smågrenar och yttersta topparne af parskotten nätt bortputsas till en lika längd på dessa af omkring 6 tum. Sedermera föres hon 3 gånger motsols kring kroppen, äfven lika många hvarf på samma sätt under venstra låret, hvarvid somliga för hvarje gång upprepa en kort läsning och spotta på den tjocka ändan. En del döpa henne med vattenösning 3 gånger uti åderkälla, beledsagande denna handling med läsningen. Sålunda utrustad, begifver sig brunnsgrafvaren till den trakt, der brunn eller källa åstundas, och fattar ett af parskotten i hvardera af de uppåtvända händerna, som föras intill hvarandra och i samma linea. Ingen åtklämning, ingen styrka, huru stor den må användas af den kringvandrande bäraren, skall förmå hindra den uppåt burna spetsen af klynnan att vrida sig nedåt jorden der ådra finnes, och med en hast eller våldsamhet, som motsvarar dennas rikedom och aflägsenhet. På detta sätt äro alla våra talrika brunnar och djupare källor upptagna, med några få undantag af tillfälliga fynd och af dem, som sjelfvilligt uppsprungit på jordytan. Hvad af de nämnda olika bruken är väsenteligt eller ej, må hvar och en sjelf utröna; men ersarenheten visar i detta, liksom i allt annat, att icke alla äro födde eller ega naturliga anlag för allt, och att således hvad som kan lätt utföras af den ena, alltid misslyckas för den andra. Ett hittebarns historia ). En dag i Februari 1846 lät öfverbefälhafvaren herr de Tourville i Guelmakretsen kalla mig för att säga mig, det roten Beni-Fugal fordrade mitt bistånd för att befria sig från en lejoninna och hennes ungar, hvilka höllo sig hos henne. ) Ur lejon-Jägaren Julius Gerardis äfventyr i franska Afrika,